Tusen adjektiv räcker inte till

20 juni 2012

Lova Linnea Svensson 2012-06-16

Håll i er gott folk. Utan att veta så vågar jag påstå att här nedan följer mitt längsta inlägg någonsin.

Men så har jag varit med om den största händelsen i mitt liv någonsin.

Vi tar det inte från början den här gången. Vi hoppar en bit in i handlingen och hamnar på ett ungefär kvart över sex på lördag morgon. Då inträffade den största händelsen i mitt liv utan konkurrens. Min och bästaste Helenas dotter Lova såg dagens ljus och framkallade en oändlig strid med lyckotårar. Så här i efterhand är det svårt att framkalla samma känsla men varje gång jag tänker på min dotter och hur lyckligt lottad jag är vätskas det lite i mina ögon.

Och om vi backar några dagar och tar det från början. I det här inlägget kommer jag dessutom skriva ut personers fulla namn. I det här inlägget och inget annat.

Vy över södra hamnen i Lysekil | FOTO: Tomas SandströmDet hela började i torsdags. Någon gång under eftermiddagen hände något med den så berömda slemproppen. Ja, jag vet att det är sådär mysigt att prata om men så är faktiskt livets gång. Både Helena och jag visste att det behövde egentligen inte betyda någonting även om vi naturligtvis hoppades. Dagen gick, vi tog en tur till Lysekil men det hände inte så mycket mer. Jag var på tå och tjatade om saker jag inte fick glömma att ta med när det väl drog igång. Kameran kändes tydligen som den viktigaste attiraljen. Helena hade packat sin väska för ungefär en månad sedan. Är det typiskt killar och tjejer?

Natten till fredag någonstans runt klockan tre väckte Helena mig och sa att hon nog kände värkar. Nog? Det tog inte många sekunder innan herr Sandström var på benen och fullt påklädd. Kameran låg naturligtvis bredvid dörren tillsammans med en necessär innehållande en deo, tandborste, laddare till telefonen och laddare till kamerabatteriet. Man kanske inte ska kalla det för falskt alarm men den natten och morgonen hände inget. Vi satte på en kanna kaffe plockade fram lite frukost och såg klart på Passion play med bland annat Mickey Rourke som vi drog igång kvällen innan.

Även fredagen fortlöpte utan några fler tecken på att vi skulle bli föräldrar. Bortsett Helenas stora men ack så vackra mage då. Nu var det inte bara en spänd förväntan efter förlossningen och vårt kommande barn den här dagen. Som bekant så pågår även fotbolls-EM och jag kan inte sticka under stolen med att jag har svårt att koppla bort sådant helt trots att mitt livs viktigaste och mest underbara händelse lurade runt hörnet. Nu är det historia men jag tror väl att det flesta vet att vi förlorade mot England med 2-3 och därmed var äventyret över för den här gången. För fotbollskillarna alltså. För mig hade det inte ens börjat.

Några minuter efter elva på fredagskvällen stupade Helena och jag i säng. För egen del lätt bitter över ett fotbollsresultat som i all ärlighets namn inte betyder ett endaste dugg om man sätter det i perspektiv till vad som komma skulle. Prick 00:20 puffade Helena på mig. Om jag inte minns helt tokigt så fick orden “Tomas, jag tror att vattnet har gått” mig att slå pannan i taket. När jag på nedvägen även slog samma panna i golvet sjönk orden in. Vattnet hade gått.

Helena ringde till Näl och frågade vad vi skulle göra. Eftersom hon inte hade några värkar var det bara att vänta hemma. Värkarna var dessutom tvungna att vara regelbundna. Tre fyra stycken under tio minuter skulle det vara. Det kändes lite som ett nederlag. Är det inte alltid det man hört. När vattnet går ja då blir det bebis. Tydligen inte. Besvikelsen skulle dock inte bli långvarig.

Ungefär en kvart efter samtalet till förlossningen fick Helena den första värken. Tre minuter senare kom nästa. Och så fortsatte det. Någon gång kanske det var fem minuter mellan men det var regelbundet. Kvart över ett ringde Helena till Näl igen och den här gången fick vi, om än motvilligt, komma in.

Det uppstod en kontrollerad panik när vi försökte få koll på allt som skulle med. Hade vi packat pappa-maten? Skulle vi ta med några extra bodys? Vart var kameran? Så här i efterhand inser man att alla frågor som uppstår i det läget när man ska åka till förlossningen är av sekundär betydelse. Inget av det där är sånt som inte går att lösa efter förlossningen. Förutom kameran då möjligtvis.

Klockan två natten till lördag kom vi till Näl. Helena hade så kraftiga värkar vid detta laget att under stora delar av resan kunde hon inte prata med mig. När vi väl kom upp till förlossningen kom en värk som till och med hindrade Helena från att gå in. När det väl kom en barnmorska och släppte in oss blev vi visade till förlossningssal 9. Ett spartanskt inrett rum med två bäddar. En för mamman som var lite mer high tech än den brits till pappan som man fällde ned från väggen. De hade i alla fall lite kul färg på väggarna och fina gardiner.

Efter ankomsten till Näl gick allt väldigt fort. Till att börja med mättes värkarna med CTG för att se hur regelbundna de var. Svaret på den frågan var ett blått band med namn och personnummer runt Helenas arm. Vi blev inskrivna. Klockan kvart i tre kom vår barnmorska och mätte hur mycket Helena hade öppnat sig. Vi var beredda på fem millimeter så både Helena och jag blev både förvånade men kanske mest lyckliga när hon sa fem centimeter. Jag fick lycka i hela kroppen och en liten glädjetår. Det var verkligen på gång. Snart skulle vi bli föräldrar.

Natten fortlöpte och Helena körde på enbart lustgas som försvar mot alla onda värkar. När klockan var kvart i fyra skulle barnmorskan på nytt mäta hur mycket Helena hade öppnat sig. En timme efter första mätningen var nu resultatet sju centimeter. Två centimeter på en timme. Bara att få höra att förlossningsarbetet löpte på ganska snabbt var väldigt skönt. Det var också här någonstans som Helena tog beslutet att begära en Epidural. Ni vet sån där bedövning i ryggen som man får via slang. Efter förlossningen har Helena berättat att just då var hon beredd att be någon klubba henne. Så ont gjorde det.

Vid nästa kontroll av öppenheten strax innan klockan fem var det färdigt. Tio centimeter och klart för ankomst av bebis. Runt halv sex kom barnmorskan in och började förbereda på riktigt. När hon tog på sig plastförklädet ökade nivån av nervositet och adrenalin med ungefär 300 procent. När sängen snabbt bygdes om och utrustades med benstöd steg pulsen om än mer. Tankar som “vart ska jag stå”, “vad ska jag säga” och “hur fan ska det här gå” dök upp i hjärnan. Är jag verkligen beredd?

Sen flöt allt på i en rasande fart. Det var dock väldigt långt från allt man tidigare sett på film och TV. Det rådde ett ordnat kaos. En lugn panik-stämning. Samtidigt som känslorna slogs inombords var jag lugn som en filbunke. Känslan att vi snart skulle få träffa vårt barn var övervälmande samtidigt som känslan av att se min sambo ligga och ha ont var väldigt jobbig. Lätt kluven kan man väl säga. Men som sagt så gick allt väldigt lugnt. Min sambo skrek inte massa fula saker till mig och barnmorskan var pedagogisk och förklarade hela tiden vad hon gjorde och vad som hände. Superproffsigt och väldigt uppskattat.

Ganska precis 45 minuter efter att förlossningen dragit igång på riktigt kom så bebisen. 06:17 tittade vår dotter Lova ut i världen. Det var som om man drog ur proppen på ett badkar och släppte ut alla känslor samtidigt. Tårarna gick inte att hålla tillbaka men samtidigt är det väl så det ska vara. Den lycka som ett litet knyte på 3685 gram kan framkalla är helt obeskrivlig. Den lycka jag kände över att se Helena tillsammans med vår dotter på bröstet är obetalbar. Just då hade jag kunnat spricka av känslor. Av lycka.

Jag var den stoltaste i hela världen. Just då över min sambo. Så stark, så duktig och så målmedveten. Jag tror inte att hon gnällde en enda gång över smärtan. Det var faktiskt så att man inte såg på henne någon gång att hon hade ont. Man förstod det men hon visade det inte. Nu när det gått någon dag har stolheten smittat av sig på Lova också.

Knappa tre timmar efter förlossningen tog Helena sig en dusch och sen promenerade vi till BB. Jag är helt chockade över hur pigg Helena var med tanke på den ansträngning hon gått genom bara några timmar tidigare. Min sambo har tagit plats bredvid min morfar på hjälte-tronen.

Barnmorskans kommentar mitt i natten “Jaha mamma och pappa. Födelsedag den 16 juni kan vara bra att lägga på minnet” gick rakt in i hjärtat. Mamma och pappa. Hur underbart lät det inte? Och nu är vi där. Varje år den 16 juni ska Helena och jag kliva upp på morgonen, göra mysfrukost på bricka och sjunga Ja må hon leva när vi går in till vår dotter. Det är en magisk känsla.

Notera! Det här inlägget har tagit lite mer än ett dygn att skriva. Det är ett helt nytt liv Helena och jag klev in i sjutton minuter över sex i lördags morse.

Lova-livet.

Men det är också det bästat livet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=1lbGICrXOco]
The Pinks – Helena och jag 

0 kommentarer

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *