Efter att ha fått ett litet wake up call med Queens debutplatta så måste jag nog erkänna att jag såg fram mot att lyssna på den andra skivan. Uppföljaren som de så fyndigt döpte till Queen II. Vet faktiskt inte om det finns någon story bakom det. Varför de gav ut ett självbetitlat album som debut och döpte den andra till nummer två. Känns spontant som lite lätt hybris men vad vet jag.
Hur som helst. Nummer två. Och vilket bakslag det blev. Skivan börjar med en introlåt som är dryga minuten. Det hade väl kunnat vara okej om det inte vore för att de kommande tre låtarna också kändes som att någon hällt sirap i öronen på mig. Är det ens möjligt att inleda en uppföljare så illa? Ja uppenbarligen.
Efter tredje låten blev jag tvungen att pausa och plugga på lite om skivan. Det var nog ett smart drag för då framgick det att upphovsmakare till de första fyra spåren på skivan är Brian May. Det märktes också klart tydligt när den krullhårige gitarrvirtuosen lämnade över stafettpinnen.
The looer in the end. Skivans femte spår och det sista på A-sidan skrivet av Roger Taylor. Här tycker jag att det framgår rätt klart vem som är hårdrockaren i gruppen. Precis om på första plattan är detta spåret av gruppens trummis ett av de bättre.
B-sidan är helt skriven av Freddie Mercury och vilken låtskrivare han var. Första spåret, Ogre Battle, sätter liksom tonen. En smygande start, några guterala läten och en vinyl på back spin sen är vi igång. Freddie visar att han inte bara var en av de absolut bästa sångarna och frontfigurerna utan även en jägarns grym låtskrivare. Här sätter han liksom tonen för framtida Queen.
De tre spår som i mina öron sticker ut mest är The Loser In The End, The March Of The Black Queen och skivans hitlåt Seven Seas Of Rhye.
Så här i efterhand arrangerades plattan klockrent. Börja med det slöa från Brian May, toppa A-sidan med Roger Taylors rockiga The Loser In The End och låt sen Freddie visa vart skåpet ska stå på B-sidan.
Genialt!