Queen. Ett av världens mest överskattade band. Kom ihåg att jag sagt det. Eller ska jag be er glömma det? Jag tror nämligen att jag kan få äta upp det.
Queens självbetitlade studioalbum är nämligen rätt mycket bättre än vad jag väntat. Vid en första anblick känner jag inte igen en enda titel när jag läser låtlistan. Bara det visade sig vara väldigt fel då inledningsspåret Keep yourself alive är en av bandets mest kända låtar från den tidiga eran.
Och sen rullar det på. Jag ska inte påstå att det är någon listetta med på skivan men det finns, i min mening, faktiskt inte ett enda svagt spår på skivan. Möjligen att det akustiska spåret, Seven seas of ryhe, som avslutar skivan är lite tråkig och intetsägande men i övrigt riktigt, riktigt bra.
Sticker ut mest gör nog Doin Alrigt, Great King Rat och Modern Times Rock ’n Roll. På den sistnämnda är det trummisen Roger Taylor som sjunger vilket är ett trevligt inslag. Även Liar och Son and daughter är grymma spår.
Så. För min del blev det en liten mind fuck då jag var inställd på att det skulle vara ungefär 75 procent skräp på skivan. Det kallas förutfattade meningar och är väl kanske inte så speciellt sexigt.
Nästa utmaning blir Queen II. Den tar vi på söndag och sen utvärderar vi på måndag.