Lost in space

12 april 2010

image

Måndag igen. Den här dagen har en märklig förmåga att dyka upp snabbt. Vad hände med tre dagar ledigt över helgen?

Hur fullt upp blev det igår då? Faktiskt inte mer än att jag hann klämma in en fotbollsmatch också. Vilket jag såhär i efterhand nog kunde hoppat över.

Handbollsmötet blev lite annorlunda än vad jag tänkt. Det kändes dock skönt att sparka igång tidigt. Annars har allting en tendens att få lösas på andan i halsen och eld i baken. Jag blev lite överumplad av den rivalitet som verkar finnas. Att samarbeta verkade helt uteslutet och istället ska det vara någon form av tävling. Jag kommer eventuellt hamna i intressekonflikt. Med mig själv. Lite udda men det ska väl lösas det också.

Hårdrocksmötet blev någonstans ett moment 22. Alla vill nå till samma ställe men vi vill inte ta samma väg. Vi ville faktiskt välja fem olika vägar vilket betyder att vi måste välja en sjätte väg. Och naturligtvis är det den mest kuperade. Men problem är väl till för att lösas så det är bara att sätta igång.

Och så fotbollen då. På något sätt ser jag det som ett steg framåt. Eller tillbaks till dit jag vill vara. 0-0 på hemmaplan mot Fulham är under all kritik. Den här säsongen skulle jag helst stoppa i en svart plastsäck och gräva ner så djupt att inte ens den bäste grävarn kunde hitta den. Men. Det som på något konstigt sätt var positivt igår var den äckliga känslan som infann sig när spelet inte funkade och vi inte presterade ens nästan godkänt. Ni vet när man mår sådär dåligt att man nästan kan kräkas. Så kände jag igår och det var längesedan jag hade den känslan. Någonstans kändes det bra.

I feel like shit. But at least I feel something. Ja det passar ganska bra. Igen!

Dagens konstaterande: Är man glad och försöker vara positivt så blir allting mycket lättare. Verkligen allting. Inte för att jag kände mig som en raketforskare men ändå.

I filmen The curious case of Benjamin Button säger Brad Pitt något i stil med “Jag hoppas du blir stark nog att börja om…”. Uppenbarligen är jag inte stark nog. Eller så är det bara rädslan och det bekväma som sätter stopp.

Halva den här arbetsdagen är gjord och man får inte gjort något annat än att svara i telefon. Borde väl kanske ta tag i lite blockerade ordrar eller nått men samtidigt är det skönt att få vara lite ledig på lunchen. Och skriva lite blogg.

Tack är ett ord som används alldeles för lite.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=z_nImUzRv0w]
Live – Heaven

0 kommentarer

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *