Kautokeino Upproret

| |

Ni vet de där filmerna som man inte har några som helst förväntningar på? Den här rullen är precis en sån. Jag “kom över den” av en slump och hade noll förväntningar. Det var kanske snarare så att jag var lite rädd för att det skulle vara en tramsig b-film med kass handling och skådespeleri.

Men vet ni. Jag hade fel. 100% fel skulle man kunna påstå.

Kautokeino upproret är en välgjord och välspelad film. Den speglar oerhört starkt hur en minoritetsgrupp utsätts för förtryck. Handlingen utspelar sig 1852 i den norska byn Kautokeino. För att sätta fingret på kartan så ligger det nästan rakt österut från trerikesröset.

Filmen utspelar sig under en tidsperiod när kyrkans makt var stor och det påvisas i filmen genom att prästen faktiskt kan fängsla folk. Mikael Persbrandt spelar Ruth (det ska uttalas med ett hårt t på slutet) som är köpman och profiterar stort på att samerna dricker. Alldeles för mycket. Han har Peter Andersson till sin hjälp som spelar Lars Johan Bucht och är någon form av livvakt åt Ruth. Båda dessa herrar gör det mycket bra och det gör även Michael Nyqvist som spelar prästen Lars Levi Læstadius. En något excentrisk präst kan tyckas men det är han som får Elen Skum att börja tänka efter.

Anni-Kristiina Juuso, som spelar Elen, gör en fantastisk roll. Hon är maka till Mathis som är en av de som dricker alldeles för mycket. När Elen får hämta Mathis i byns handelshus, tillika byns sprithus, och de inte får med sig sin matranson för att Mathis kredit är slut uppstår bråk och Elen bestämmer att de inte ska handla mer hos köpmannen i Kautokeino. Istället beger de sig till Karesuandu och det är där de stöter på prästen Læstadius.

Det här är en otroligt stark film och i första hand belyser den samernas situation då (för ungefär 170 år sedan) men jag tänker att den även speglar deras situation idag. Fast på ett annat sätt. Och den speglar också den girighet som finns där personer gör vad som helst för att tjäna pengar och klättra i hierarkin. Ett citat från filmen som jag kommer bära med mig är…

De spelar ingen roll vilka som blir dömda. Bara de klarar sig själva.

Ungefär något sånt.

Jag tolkar det lite som att gå över lik.

Ska ni bara se en film den här veckan så tycker jag definitivt att det är den här. För att ta det på ren svenska så är det en svinbra film som jag med lätthet slänger på fyra stjärnor. Kanske till och med fyra och en halv.

Se den bara. Gör det!

Föregående

Tur att jag inte lovade något

En stunds avkoppling

Nästa