Det är nästan så att jag skäms. Eller jo jag skäms. Jag ber om ursäkt. Jag är en människa som påstår att hårdrock betyder väldigt mycket för mig. Då borde jag kanske komma ihåg årsdagen då Ronnie James Dio stämplade ut för gott. Det finns inga bortförklaringar eller ursäkter som täcker det här. Hade det varit jordskred eller om jag lidit av svår nageltrång så kanske. Men inte nu.
Jag kan dock komma ihåg den här dagen som om det var igår. Jag satt i det vänstra hörnet på soffan och kompis C, som vid den här tidpunkten knoppade hemma hos mig efter sin olycka, hade den högra delen av soffan. Den med divanen. Det var foboll på TV. Barcelona mötte något lag som jag inte kommer ihåg vilka det var. Som vanligt blundade Tomas lite och när jag vaknade till liv igen satt C i fönstret och rökte. På frågan om det hänt något gav C tre svar. Först att Barcelona vunnit matchen. Det andra kommer jag faktiskt inte ihåg vad det var men som kom kommentaren som än idag känns overklig.
– Och så har Dio dött!
Tomhet. Ni vet när det blir sådär tyst. Jag kan fortfarande känna den där jobbiga känslan i bröstet. Ibland så tror jag fortfarande att det är ett ruttet skämt. Att en dag kommer han stå där och sjunga Don’t talk to strangers för oss. Men det där är bara som vi vet en naiv och förträngande tanke. Men just då kändes det så fruktansvärt overkligt.
Jag läste genom vad jag skrev för ett år sedan. Gör det du med om du har lust.
17 maj 2010 : RIP Ronnie James Dio
Vila i fred Ronnie James!
Vi kommer alltid ha dig med oss.