The Ghost Writer (2010)

Det regnar och för första gången på fem dagar har SMHI rätt. Är det inte lite märkligt att så sent som i söndags spåddes regn och elände hela veckan men det är först idag det kommer? Jag förstår att de kan ha lite problem att träffa rätt när de ska spå vädret om en vecka eller så. Men en dag.

Operation beta-av-filmer-jag-inte-sett inleddes igår. För er som varit och hälsat på så vet ni att det finns en och annan film i hyllorna hos Tomas. Det finns också en och annan film jag inte sett. Det här är absolut inte första gången jag bestämt mig för att titta på osedda filmer innan jag beställer en ny och jag tror inte det är sista heller. Men man kan ju alltid göra ett försök.

Igår plockades således The Ghost Writer fram. Jag hade egentligen inte högre förväntningar än att den skulle vara lite spännande och kanske aningen mörk. De förväntningarna infriades helt klart.

Ewan McGregor spelar författaren som får i uppdrag att färdigställa den förre premiärministerns memoarer. Att bli en så kallad spökskrivare. Hans föregångare dog under mystiska omständigheter (visst är det alltid de där mystiska omständigheterna) och det tar inte överdrivet lång tid innan det nya spöket anar ugglor i mossen. Den forne premiärministern, Adam Lang, spelas på ett briljant sätt av Pierce Brosnan. Även Olivia Williams gör ett mycket bra jobb som frun i huset.

Okej. Ewan, Pierce och Olivia i all ära men det som verkligen bär den här filmen framåt är alla intetsägande karaktärer. De som bara är där. I den här filmen kryllar det av människor som bara står med tom blick och inte tillför mer än en ganska äcklig Twin Peaks-känsla. Och det är en bra grej. Ett lysande exempel är mannen som krattar löv och försöker hålla snyggt utanför Langs hus. I full storm. Sen finns det så klart skådespelare som inte borde varit med. Jag kan till exempel tycka att Kim Cattrall inte borde spelat den hårda sekreteraren. Hon har i mina ögon blivit ett med sin karaktär Samantha från Sex And The City.

Vi får inte glömma bort Tom Wilkinson. En stabil skådis med ett fantastiskt sätt att leverera sin repliker på. Ni kommer säkert ihåg Carmine Falcone i Batman Begins och Lenny Cole i RocknRolla. Eller varför inte Gerald i Allt eller inget?

Ett tag hade jag satt betyget sju på den här filmen. Efter att jag läst genom mina egna ord var jag tvungen att höja med en pinne till en åtta. Filmen ger en sån där härlig mörk och lite otäck känsla. Och samtidigt en grymt konstig känsla. Missförstå mig inte och tro att det är en skräckfilm för det är det inte. Det är en thriller som balanserar så där fint på gränsen.

Hade en av de där intetsägande karaktärerna hoppat fram och sagt ”BU!” hade det dock kunnat var en skräckis.

Att ana ugglor i mossen? Det finns många roliga uttryck och det får väl räknas som ett av dem. Egentligen ska det vara vargar istället för ugglor men eftersom det är så grymt svårt att höra vad danskarna säger (ulvar..) så blev det ugglor här i Sverige.

På rak arm kan jag inte komma på någon annan film där huvudkaraktären inte heter något. Det är ytterligare en lite spännande grej.