Normalt sett har Tomas karaktär som en sprutnarkoman när det kommer till att köpa prylar. Har jag väl fått för mig att jag vill köpa något så brukar det bli så. Till exempel en ny kamera.
Men!
Idag lyckades jag stå emot köpbegäret. Jag åkte ut till Torp efter jobbet och tittade på kameran jag vill köpa. En Nikon D5100. Den finns i paket där det följer med två objektiv. Ett standard och ett zoom. Nu fanns naturligtvis inte det inne utan jag skulle bli tvungen att köpa lösa delar. Slutresultat? Den nya leksaken skulle kosta tolv tusen istället för tio.
Efter en tur till hemmets trygga vrå och lite mat i magen bestämde jag mig för att avvakta. Jag tog till och med bussen till Torp igen för att meddela mitt beslut. Jag hade ju ändå lagt undan prylarna och vem vet. Det kanske kommer någon som vill handla och då kändes det bäst att ha tackat nej.
Sån är jag.
Ska jag vara ärlig så känns det lite tråkigt att inte ha en ny leksak. Men det känns också rätt så bra att ha varit vuxen och tänkt på att det finns andra utgifter och aktiviteter som jag behöver pengar till. Kan det vara som så att jag håller på att bli frisk?
Snart kliver jag av på Kampenhof. Tror minsann att jag ska fira mitt mogna beslut med en malt på Butlers.
Önskar jag klarade att stå emot… Men jag har en fin kamera, fast är då mycket mycket pengar fattigare. Bra ekvation det där. eftersom man går föräldraledig utan inkomst. Men jag tänkte att nudlar är också mat 🙂
Haha.. Ja men nudlar är mat Anna.. Vi har alla provat och överlevt studietiden.. 🙂