Ett motto så gott som något. Ett inlägg i halvåret.
Jag borde väl skriva något om VM. Eller alla grymma skivor jag införskaffat det senaste. Eller kanske att jag faktiskt trivs grymt bra med mitt jobb. Efter ett halvår borde det finnas en uppsjö med grejer att skriva om.
Klart det gör.
Varför har jag inte skrivit något då? Jag är rätt säker på att det stavas tid. Precis som alla andra har jag bara 24 timmar på dygnet. Hade det funnits tio dagar per vecka kanske det hade räckt men nu är det som bekant sju dagar varje vecka och då blir tiden knapp. I alla fall om man som Tomas lider av någon form av arbetsnarkomani.
Förutom mitt vanliga jobb på ett mediehus i Bohuslän har jag min lilla hobbyfirma vid sidan om. Eftersom min dotter har börjat spela fotboll så måste (hmm nåväl) jag ju engagera mig i den föreningen. Det hade antagligen räckt alldeles tillräckligt att vara ledare för hennes lag men jag kan ju inte låta bli att jobba när det är roligt. Så nu är jag speaker också. Och gör matchprogrammen. Och delaktig i marknadsföringen av hela föreningen.
Vart ska sleven vara liksom?
Och ryggen då? Jodå den sitter där. Egentligen får jag väl skylla mig själv att den inte är helt hundra bra ännu men jag tycker faktiskt att jag är duktig med rehaben. 2-3 gånger i veckan är jag på gymmet och kör.
Jag puttade in en liten rolig grej här på bloggen också. En snurra så man lättar ser mina inlägg om musik. Är det verkligen så illa att jag inte skrivit något om musik sedan 2016? Ska genast skriva ett inlägg med ett tips om ett grymt bra svenskt band.
2016? Jösses!
Arbetsnarkomani? Är det ens ett ord?