Idag vaknade jag alldeles svettig. Eller. Nej det gjorde jag inte men man säger ju så. Jag drömde att det var dags för skivmässa och det kom… hmm… ja kanske 7 besökare. Dessutom dök inte hälften av säljarna upp. Någon av de säljare som inte dök upp som utställare kom som ”en vanlig människa” och rykte bara på axlarna åt det faktum att han inte ställde ut. Det värsta med drömmen? Att jag inte hade riktigt så mycket panik som jag borde haft.
Sen vaknade jag som sagt. Och kom på rätt snabbt att det är skivmässa imorgon. Då kom den där paniken krypande. Den som gör att man säger att man vaknade alldeles svettig trots att man egentligen inte är svettig alls.
Imorgon är det alltså dags. Igen. Fast den här gången är speciell. Jag har bestämt mig för att det är sista skivmässan jag arrangerar.
Så här ligger det till.
Att arrangera en skivmässa är inget som gör dig rik. På pengar. Däremot är det hur kul som helst. Det är det som varit drivkraften. Jag har fått betalt genom skratt, god vänskap, erfarenhet och sjukt mycket bra musik. När man börjar plocka bort de där sista incitamenten så blir det liksom inte värt det längre.
De senaste åren har det i princip exploderat med skivmässor. ”Vinyl är ju så poppis” har ni säkert fått höra både en och två gånger. Tillsammans med en annan arrangör har jag försökt få till någon form av kommunikation mellan alla arrangörer så att mässorna inte ska krocka. Det har varit som att tala till en vägg och resultatet är att mässor krockar och de få säljare som finns måste välja. Tyvärr är Uddevalla inte så stort så vi får ofta stryka på foten.
Att besökarantalet gått ner påverkar också mitt beslut. Entrén är min enda inkomst (som ska räcka till marknadsföring och inköp) och när den böjar närma sig minussidan blir det också svårt att motivera sig. Jag gör som sagt inte det här för att bli miljonär (då hade jag ju varit dum i huvudet) men jag tänker inte gå back heller.
Så roligt är det inte.
Ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag orkat fortsätta även om jag tjänade några kronor extra heller. Sex år får vara nog.
Incitament? Ja jäkligt bökigt ord jag vet. Förlåt.
Så imorgon är det alltså dags. Idag ägnar vi oss åt förberedelser.
T minus 6 dagar.