En halvhjärtad årskrönika

| |

Hipp hipp hurra! Det är ett nytt år och det är min morfars födelsedag. Det måste vara värt att fira. Ja det är definitivt värt att fira en bemärkelsedag men nytt år? Jo kanske. Det är trots allt ytterligare ett skitår (ursäkta franskan) som vi lägger bakom oss. Om 2022 blir bättre? Det kunde hur som helst börjat bättre.

Idag skulle min morfar blivit 101 år. Han fick bli 90 år innan han stämplade ut. Han sa ofta att han ville fira sin hundrade födelsedag och det hade varit trevligt om det blivit så. Morfar blev sjuk och jag är väldigt glad över att det blev 90 födelsedagar. Min mormor och morfar har betytt så oerhört mycket för mig och trots att de inte finns med oss längre så tänker jag på dem och saknar dem nästan dagligen. Det finns så mycket jag fortfarande skulle vilja pratat med dem om.

Årskrönika för 2021? Nej det blir tyvärr ingen. Jag har så länge jag kan minnas älskat att göra listor på diverse ämnen men sedan något år tillbaka blir jag bara stressad av tanken. Jag väljer därför att låta bli. Jag kan dock lite snabbt konstatera att 2021 var ett minnesvärt år i det avseendet att det var ett år som påbörjades med post covid. Och avslutades med ytterligare en omgång med det viruset. Jo tror det eller ej men här är en fullvaccinerad som åkt på skiten för andra gången. Vi börjar alltså 2022 på exakt samma sätt som 2021.

I karantän.

2021 blev ytterligare ett år där jag utökade min musiksamling. Mycket. Jag tog en snabb titt på Discogs, där jag har register över min musiksamling, och eftersom det inte går att läsa ut exakt när en skiva lades till får det bli att gå på ”added about a year ago”. Det ger ungefär 500 nya skivor i samlingen under 2021. Fortfarande ett osunt samlande med andra ord.

Men ack så roligt.

Och med det sagt insåg jag att jag inte lyssnat på två av de stora släppen från 2021. Iron Maidens Senjutsu och Helloweens grymma återkomst Helloween. Kanske skulle ta och ge dem en ordentlig lyssning så här i början på året. Jag ska ju ändå vara isolerad några dagar till menar jag.

Ett annat riktigt grymt släpp från förra året som ni bör kolla upp är Pretty Reckless – Death By Rock n Roll. Eller varför inte snortuffa Dee Sniders Leave A Scar. Det är galet att hans röst fortfarande håller och att han fortfarande är en av världens bästa artister och scenpersonligheter. Vill ni ha riktigt mycket (och sjukt bra) metal så ska ni lyssna på Architects – For Those Who Wants To Exist.

Det får nog räcka med rekommendationer så tror jag.

En halvhjärtad årskrönika? Det kanske var att ta i. Jag skulle kunna prata så mycket mer om hur skitåret 2021 varit men väljer som vanligt att vara en liten fegis och strutsa iväg med huvudet mellan skinkhalvorna.

Kommer det bli ett spännande 2022? Ja det hoppas jag innerligt. Det finns en del planer i pipen. Om de är till det bättre eller sämre kommer jag antagligen skriva om nästa år vid den här tidpunkten.

Föregående

Sabaton – The Great War

Sweden Rock Festival 2023

Nästa