Goddag! Man ska hålla det man lovar. Jag lyckades inte riktigt igår men jag bad om lov att få publicera min albumlista idag så jag tycker ändå det känns okej. Däremot så har jag nog snurrat till det lite. Från att ha varit en lista med schyssta omslag så har det blivit en lista över album som på något sätt påverkat mig. Är det okej? Det är förvisso min blogg men jag känner mig faktiskt inte helt okej själv med att bara ändra förutsättningarna sådär. Album som påverkat mig är en helt annan lista. Jag tror att det var lättare att motivera en lista med saker som påverkat mig än att försöka övertyga er om varför ett omslag skulle vara snyggare än det andra.
Fokus nu Tomas. Fokus.
Då kör vi.
Topp fem : Album med de bästa omslagen
| 5. Graveyard – Hisingen Blues Vi börjar väl med det färskaste. Rookien i sammanhanget. Göteborgarna har med sitt andra album fått fram en produkt som inte bara är snygg. Omslaget är också väldigt talande för vad du får när du stoppar skivan i spelaren. Eller lägger vinylen på tallriken. Omslaget är psykadeliskt precis som musiken. Episkt vackert. Det här är ett av väldigt få omslag som verkligen lockat till en stund i soffan och bara njuta. Både av det musikaliska och det bildliga. |
 |
| 4. Iron Maiden – Somewhere In Time Det finns många klassiska albumomslag från engelsmännen. Det som tilltalar mig mest är dock det här. Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är som är så speciellt med Somewhere In Time. Är det Eddie i sin futuristiska skepnad? Eller är det kort och gott det faktum att konstnären Derek Riggs lyckats väva in en del fotboll? Maidens sjätte album har ett av de mest detaljrika omslagen jag någonsin sett och det går inte en gång som jag inte upptäcker något nytt. |
 |
| 3. Dio – Holy Diver När Ronnie James släppte sin första platta så var det inte bara en oerhört bra skiva. Han lyckades med konststycket att få en hel värld av hårdrockare att jubla. Jävulen står på ett berg med en piska av kätting. I det turbulenta vattnet nedanför ligger en fastkedjad präst och ser vettskrämd ut. Genialiskt och en naturlig fortsättning på Ronnies James svarta sida efter tiden med Black Sabbath. Att han sedan hela tiden försökte få folk att se det tvärtom (jävulen skulle vara gud) känns mest som skitsnack. Ett magiskt album både musikaliskt och visuellt. |
 |
| 2. Savatage – Edge Of Thorns En av två skivor som fick mig att fastna för Savatage. Och vem kan säga emot när man säger att omslaget är ett av de vackraste någonsin? Likt de tre förstnämnda omslagen så har det här gett upphov till ett antal timmar i soffan med lätt uppspärrade ögon. Inte bara det att det sitter en tjej och luktar på en ros utan också det ansikte som framträder i grenarna. Ett ansikte som enligt grundaren och musikgeniet Jon Oliva ska föreställa hans lillebror Chris. Det här albumet blev den yngre broderns sista album med Savatage då han blev ihjälkörd av ett rattfyllo samma år som skivan släpptes. En tragisk händelse som har gjort att omslaget blivit ännu lite mer otäckt. |
 |
Nu saknas ju en platta. Ja det är meningen. Jag tänkte faktiskt hålla er lite på sträckbänken. Det finns ett omslag som slår alla andra med hästlängder. En platta som har allt. Man skulle kunna kalla det för skivornas skiva. Eller nått sånt. Och kom ihåg att det är min blogg så det är helt och hållet min åsikt. Jag misstänker att det finns ungefär lika många åsikter som det finns läsare. Det är därför det är så roligt med musik.
Kom gärna med egna förslag på vilket album som är top of the line. Eller skriv ner en rad eller två om plats två till fem.
Sådär! Nu är jag klar. Bortsett det där mästerliga albumet då. Det kommer imorgon.
Bättre sent än aldrig. Alla tidsoptimisters bästa ordspråk.