Dags för första listan på… Typ tre år…

| | , , , ,

Man vet att man skriver för lite när man hela tiden måste gå tillbaks och läsa vad man skrev sist. Tyvärr så finns det varken tid, plats eller rum för att klottra här så mycket som jag nog egentligen vill. Dels finns det betydligt viktigare saker att ta hand om. Sen är jag nog ganska dålig på att ta mig i kragen också.

Idag är det hur som helst lördag. Det är även dagen efter. R kom på besök igår och det tömdes en flaska vin. Och några pilsner. Om man nu får kalla det amerikanska blasket Budweisser för öl. Sen blev det Mortens vilket kanske inte var det smartaste valet då hela rockabilly-eliten hade samlats där. Det där är inte riktigt min grej om man säger så. Det gick alldeles för mycket pengar och det har jag ångest för. Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

– Hej jag heter Tomas och jag är ekonomiskt sjuk!

Ikväll styr vi så kosan mot Göteborg för ytterligare en konsert. Gossarna i Kamelot ska få tillfredställa mitt behov av musik. Det ska även bli riktigt kul att se Leaves Eyes men kanske framförallt All Ends. Efter att ha bevittnat filmen High fedility som frukostunderhållning fick jag för mig att lista mina fem största konsertupplevelser. Det finns en del att ta av så det var en ganska svår nöt att knäcka. Men jag har gjort ett ärligt försök.

Så.

Here goes!

Nummer 5 | BEHEMOTH (Graspop, 2008)
Nu är jag inte jättestort fan av de arga polackarna. På skiva. Jag äger ingen och det är lite mer än sällan som de spelas på Spotify också. Det var också därför som jag inte hade speciellt bråttom till öppningsgiget på Graspop det året. En del av resesällskapet släppte allt det hade i händerna och sprang när det gick upp för dem att vi var lite sena. Jag och kollega M såg de avslutande tre låtarna (så egentligen är det väl tveksamt om det räknas som konsertupplevelse) och blev helt lamslagna. Bokstavligt talat. Det var tungt, snabbt och grymt tight. Jag blev nog lite chockad och besöket på Trädgårn i höstas ner Behemoth lirade bevisade att jag inte fattat fel.

Nummer 4 | KISS (Stockholm stadion, 1995)
Här är det också lite som så att jag inte är något stort fan av själva bandet. Självklart funkar Kiss och jag äger till och med några plattor. Här var det nog mer hela grejen som gör att man alltid kommer minnas den här resan. Åtta grabbar i en liten studenlya någonstans i huvudstaden och ett av världens största band på scen. Dessutom två dagar i rad. Första kvällen var magiskt bra och tro det eller ej så var andra konserten (dagen efter alltså…) ännu bättre. Bortsett låten Love gun som framfördes sjukt bra på lördagen. En av mina klart mest minnesvärda resor där dessutom en av resenärerna fick för sig att bli stockholmsfientlig ena kvällen. Kanske inte det smartaste draget.

Nummer 3 | Metallica (Scandinavium, 1992)
Nu börjar vi snacka allvar. Även att jag några år tidigare varit och bevittnat Bon Jovi i samma arena så räknar jag det här som min första riktigt konsertupplevelse. Fjorton år gammal och längst fram när gudarna James, Kirk, Jason och Lars skulle lira. Vi skulle kunna snacka om ren uefori. Om jag måste välja ett band som har satt ribban för mig och mitt hårdrockslyssnade så är det nog Metallica.

Nummer 2 | WASP (Sweden Rock, 2001)
Det här var första gången jag såg Blackie. Och WASP då. Om jag ska vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg speciellt mycket utav själva spelning utan mer den känsla som infann sig efteråt. Jag blev så tagen av giget att jag var tvungen att sätta mig ner och pusta ut. Att man sedan blev precis lika besviken på WASP några månader senare när de gjorde en usel spelning på Wacken är väl inget vi behöver prata högt om. Nu är jag nog uppe i så många WASP-gig att jag inte kan räkna det på en hand längre och efter tysklandsspelningen så har jag aldrig blivit besviken på Mr Lawless och hans gäng. Oavsett sättning.

Nummer 1 | Twisted Sister (Sweden Rock, 2003)
Att få bevittna världspremiären av återförening för ett av världens tuffaste band är stort. Själva giget om man tittar på det tekniskt var ganska dåligt. För att inte säga mediokert. Grabbarna (som kanske ska benämnas som ’gubbarna’) verkade ruggigt nervösa och det var kanske det som gjorde att det var fruktansvärt otight. Dee Snider som ändå hade hållt igång under uppehållet var dock världsklass. Frågan är om han inte är världens bästa frontman. Det här är också en av två spelningar som jag haft väldigt nära till att gråta en skvätt. Låten The price har hängt med mig i stort sett hela livet och den ska även få avsluta det som en av tre låtar på min begravning. Att få se och höra den live var stort. Så stort att jag alltså nästan fällde en tår.

That’s it. Vet inte om det är någon mer än jag själv som fattar något av det här men det räcker för mig. Det är väl ändå min blogg.

Det var svårt att utesluta Saxon från listan. Biff och grabbarna är alltid bra och efter att jag sett dem i Belgien var jag uppenbarligen så nöjd att jag ringde hem till C i Sverige och bad om skjuts. Hem.

Idag sparkar Superettan igång. Landskrona mot Degerfors visas på TV4 så det får bli lite soffa innan det är dags att sätta sig i bilen och åka ner till Göteborg. För att sympatisera med kompis T så får jag väl heja på Degerfors. Även om jag tycker att det hade varit coolt om Henke Larsson lyckads som tränare. Också.

Och på tisdag ger sig Bajen in i leken.

Besöket på Mortens igår kändes sådär. Av lite olika anledningar. Jag är fortfarande rädd för att behöva konfrontera. Visst är det märkligt att man som 32-åring inte lärt sig att hantera vissa saker.

Hej Tomas!

Twisted Sister – The Price

Föregående

Snart är det dags för fotboll. På riktigt!

Det är hyckleri att säga att man ska vila på söndag

Nästa