Det har gått lite drygt en vecka av livet som förälder. Som pappa. Det känns fortfarande lite sådär stort och overkligt när man säger det. Pappa. Ja minsann. Hur går det då? Jag har väldigt lite att jämföra med, eller snarare ingenting, så det är svårt att säga hur det går. Men känslan är att det fungerar hur bra som helst. Lova är världens snällaste tjej och skulle det vara lite ledsamt räcker det med att klappa henne lite på kinden eller lägga henne mot bröstet. Det känns också som att vi börjar hitta sov- och ätrutiner. Det är bra. De första dagarna fick bästaste H:et inte mycket omtanke av John Blund. Nu är både Lova och mamma tryggare i sina roller och sover några timmar varje natt.
Fotbolls-EM då? Några veckor innan Lova kom så slog man sig för bröstet och skojade så som bara mansgrisar kan göra om hur bra planerat det var att man skulle vara pappaledig under mästerskapet. Naturligtvis var det till 99 procent skoj men det fanns en liten procent som planerade för att se en del matcher. Jag hade kunnat se alla matcher om jag velat men det har jag inte gjort. Att tillsammans med min sambo ligga och titta och snosa på Lova är så mycket mer värt än vilken fotbollsmatch som helst. Det är inte ens mätbart.
Att jag börjat se på en del matcher och somnat från dem hör inte hit.
Men det är klart att jag har koll på hur det går. Och ikväll ska jag nog faktiskt ta och titta på England-Italien. Om inte Sverige är kvar i turneringen så hejar jag på England. Än så länge har mina spelare (vi snackar Liverpool här) levererat bra. Tveksamt om Andy Carroll får starta idag men Steven Gerrard och Glen Johnson lär stå på planen när domaren blåser igång spelet. Mitt tips? Jag tippar med hjärtat och säger 2-1 till England.
Idag ska Lova träffa sina fastrar och sin farbror för första gången. Det har varit en strid ström med kalas, presenter och pussar och kramar de senaste dagarna. Gammelmormor, gammelmorfar, mormor, morfar, farmor, farfar, moster, ”morbror” och gammelmormor igen. Innan man får träffa sitt lilla underverk säger folk att man inte behöver köpa så mycket kläder. Nu förstår jag varför.
Även om man är lite trött och sliten så har man ett stort leende med sig inombords hela tiden. Att bli pappa till världens finaste lilla Lova är stort och känslofyllt. Att få bli förälder tillsammans med bästaste H:et är det mest fantastiska jag någonsin fått vara med om.
Jag ska inte säga att jag är världens lyckligaste då det garanterat finns fler än jag som känner så här och jag vill inte på något sätt kasta skugga över deras känslor. Jag är snarare glad å deras vägnar och önskar att alla någon gång fick vara med om den här översvämningen av känslor.