Jag vill bara börja med att säga att det här är inget gnäll. Även om det kommer låta som det. Det är heller inget rop på att ni ska tycka synd om mig. Det är jag rätt bra på själv så ni behöver inte. Det här är snarare ett inlägg för att förklara. Eller så har ni redan förstått. Det kanske bara är jag som inte förstår att ni förstår att jag har jävligt ont. Hela tiden. I så fall är det här inlägget bara onödigt.
Men jag kör ändå.
Det här har hänt. För snart fyra år sedan gav jag mig ut på årets första löprunda. Jag kom nog 500 meter innan det högg till i ryggen. Jag tog mig ändå runt mina 3-4 kilometer men de närmsta sex månaderna skulle bli en pina som bara eskalerade. Då satt smärtan i ryggen. Torsdag den 1 september 2016 gick jag hem från jobbet vid lunch. Då fungerade det inte längre. Smärtan tog överhand och jag kapitulerade.
Om det var på torsdagen eller fredagen kommer jag inte ihåg men där någonstans förflyttades smärtan från ryggen till benet. Min högst amatörmässiga bedömning är att då gick min disk sönder och började trycka på ischiasnerven. Den smärta jag hade i benet den första helgen går inte att beskriva. Jag låg i fosterställning och grät. Hela helgen. Det spelade ingen roll hur jag låg eller i vilken ställning jag placerade mig. Smärtan var där och gav inte med sig. Sen lämnade jag inte soffan på tre månader.
Jo det gjorde jag. Det var till exempel tvunget med toalettbesök. Och läkarbesök. Duscha? Ja ungefär var tredje dag tog jag mig på något sätt ut i duschen, satte mig på en pall och där fick min sambo duscha av mig. Man var inte speciellt tuff i det läget. Jag var däremot väldigt tacksam.
Så där såg min första tid ut. Nu har det alltså snart gått fyra år. Vissa stunder är helt okej. I höstas hade jag en period på någon månad där jag till och med kunde vara smärtfri 2-3 dagar. Sen hände något. Jag deltog på ett cirkelpass och sedan november är det så där tokigt igen. Inte så illa att jag måste ligga i soffan men den ständiga smärtan gör att man blir fruktansvärt sur och grining. Och arg. Att man inte får sova på nätterna gör inte saken bättre heller. Tyvärr drabbas sambo och barn mest och det är naturligtvis inget man vill. Men det blir så. Jag tror att alla som lever med smärta kan skriva under på det.
För två veckor sedan pratade jag med min läkare som skickade en remiss direkt till ortopeden. Inte via röntgen den här gången utan direkt till ortopeden. Nu skulle väl det här kunna få ett slut? Jag har bestämt mig för att det är dags att operera och just nu finns det inget jag hoppas på mer än att ortopeden håller med mig. Det är liksom inte värdigt att gå runt så här. Bara en så enkel sak som att jag inte kan följa med min dotter till ishallen och åka skridskor med henne är… ja för att vara helt ärlig så är det förnedrande.
Men. Höll ortopeden med mig? Nej inte så mycket. I onsdags kom ett brev som talade om att de inte tänkte kalla mig och att min läkare på vårdcentralen fått svar på varför. Per brev. Samtalet dit (vårdcentralen alltså) ledde till en trevlig pratstund med en sköterska som informerade om att doktorn skrivit ett brev till mig samma dag (alltså torsdag) där det stor att han skickat ett nytt brev till ortopeden och sagt att de visst ska kalla mig.
Alla dessa brev!? Jag trodde det var 2020 nu men jag har väl fel.
Vill jag bli elitidrottare? Nej jag vill bli smärtfri, kunna leva ett normalt liv och gå till gymmet och motionera.
Inte träna.
Motionera.
Och slippa vakna halv sex på lördagar och vara tvungen att gå upp för att jag inte klarar av att ligga kvar på grund av smärtan.
Kan även avslöja att jag toksnöat in på Avril Lavigne. Hennes andra platta Under my skin är magiskt bra. Ska jag vara ärlig så är den inte speciell någonstans. Jag har bara fastnat. Big time.
Avril Lavigne – Forgotten