Idag är det fem år sedan min morfar lämnade oss. Jag vill gärna säga att det inte gått en enda dag utan att jag tänkt honom men det har det ju säkert. Fast det är inte många. Speciellt inte sedan 10 december ifjol när mormor gjorde honom sällskap. Jag kan fortfarande känna den där känslan jag fick när jag såg min mammas namn i displayen på mobilen.
Jag tror att det var på tisdagen samma vecka som morfar gick bort som min mamma ringde mig mitt på dagen. Morfar hade slutat äta och låg bara i sängen. Jag stämplade ut från jobbet och åkte hem. Tror jag. Mitt minne säger att jag åkte hem och sedan kom min mamma och hämtade mig. Vi var tvungna att åka till Göteborg och hämta mormor som låg på Sahlgrenska på grund av en tumör i näsan. Vi ringde inte och förvarnade förrän vi hade parkerat vid sjukhuset. Vi visste ju vad budskapet var så vi valde att inte ringa innan vi kunde vara tillsammans med henne. Vi skulle berätta att hennes man, hennes livskamrat, hade slutat äta. Han hade valt att det var slut nu.
Morfar kämpade i nästan en vecka. Ingen mat. Nästan ingen dryck mer än det han fick i sig genom stora bomullspinnar som hade doppats i vätska och sedan ströks på munnen och mot tandköttet. Min mamma och min mormor bodde hos honom de sista dagarna. De turades om att sova på den inte så bekväma soffan. Vi andra tillbringade så mycket tid som vi bara kunde tillsammans med morfar. På söndagen var mormor, mamma, min moster och jag där. Klockan blev sent och jag gjorde mig beredd att åka till Ljungskile och hämta min sambo som skulle avsluta ett arbetspass. Minnesbilden är än idag klar som en stjärnhimmel. Jag klappade morfar över håret och sa hej då. Jag sa inte ”vi ses sen” som jag brukade säga för någonstans kände jag på mig att det skulle inte bli så.
Det är två mil till Ljungskile. Det tar cirka 20 minuter att köra. Kanske 25 minuter. Jag var nästan framme. Då ringde telefonen. Det var min mamma.
”Det har hänt nu Tomas”
……
Orden från min mamma kommer antagligen följa med mig i resten av mitt liv. ”Det har hänt nu Tomas”. Jag kan fortfarande höra henne när jag svarar. Jag kan fortfarande känna känslan. Det hade hänt. Min morfar var borta. Jag hade kanske fem minuter kvar till Helenas arbetsplats och när jag parkerade kom tårarna. Helena körde tillbaka till Uddevalla. Vi åkte inte hem utan till det boende där morfar tillbringat sina sista månader. Mamma mötte oss i entrén och frågade om det gick bra. En rätt svår fråga att svara på i det läget men jag visste ju att jag ville se honom. Min morfar låg där i sängen. Så liten. Så stilla. Jag ville tror att han fått som han velat. Han sa förvisso alltid att han skulle bli 100 men tror att han var rätt nöjd med att få varit med till 90.
Min morfar. Min hjälte och förebild. Jag känner mig privilegierad som fick ha honom i mitt liv så länge som jag fick. Jag känner mig privilegierad som fick lära känna honom och lära mig så mycket av honom. Alla gånger jag fick vara med på hans arbetsplats. På Volvo. Han var oerhört stolt över sitt arbete. Det hjälper att tänka på allt fina som jag fått vara med om tillsammans med honom och mormor. Alla gånger som jag tog bussen från Göteborg för att tillbringa helgen med mormor och morfar. Alla gånger som jag och morfar åkte till badhuset. Eller när vi var på museet. Det är väldigt speciella minnen och jag är oerhört glad över att ha dem.