Sagan om unge herr Sandström

The story : Benjamin Button style
Idag, as we speak, är jag 41 år. Jag skulle vilja säga 41 år ung medans vissa bestämt hävdar att man faktiskt börjar bli lite gammal. Eller åtminstone äldre. Jag gillar det här med att bli äldre så jag har inga problem med det. En dag så kanske jag behöver gå upp mitt i natten för att kissa och någon gång i framtiden kommer jag kanske få problem att böja mig ner efter nycklarna när jag tappat dem. Men den dagen den sorgen.

På dagarna (ja mellan sju och fyra) hittar ni mig på ett företag som säljer kläder till profilbranschen. T-shirts, hoodar, jackor och så vidare. Meningen är att jag ska vara ansvarig för lagret. Vi har även ett tryckeri så verksamheten i mitt egna lilla bolag har utökats med profilverksamhet.

Mitt alldeles egna bolag ja. Sandström Event & Profil. Jag startade en enskild firma för att jag vill prova. Till en början låg discjockey-verksamheten där. Det gör den ju fortfarande men har alltså fått lite sällskap. Själva eventbiten består för tillfället av två stycken skivmässor varje år. En vår och en höst. Profilen talar väl för sig själv.

Jag fotar även en del. Och gör en del grafiskt jobb.

Så är det med det.

Vad som händer från och med nu (det blir ju baklänges) känns både onödigt och ointressant att skriva om. Just nu. Någon dag kanske jag skriver en bok men som sagt. Den dagen den sorgen. Ni ska dock få de första fem meningarna i mitt liv.

Jag kommer inte ihåg om min mamma säger tisdag eller torsdag men hur jag än gör och vart jag än kollar så blir 22 mars 1978 en onsdag. Hur som helst så var det då det hände. Runt tio i sju på kvällen för att vara lite mer precis. Mamma ringde till mormor och sa att det blivit en Tomas. Mormors första reaktion var ”åh nej…”.

Så där.

Frågor på det?