Vecka 39 förra året var veckan som jag ganska länge sett fram emot. Det var då det skulle bli hummerfiske. Hösten 2016 blev ju som bekant inställd på grund av ett svidande diskbråck. Ledighetsansökan var inlämnad sedan långt innan semestern. Jag skulle gissa att jag till och med nämnde det för chefen runt påsk. Det var med andra ord en lätt förväntansfull Tomas åkte till Bovall på söndagen vecka 38. För att spoila nästa stycke så blev det ingen vidare bra vecka.
Söndagen den 24 september var det förberedelse inför måndagens premiär. Hummertinorna skulle agnas och lastas på båten. Jag stod på bryggan och agnade tinorna och lyfte ner dem till pappa i båten. 24 stycken för att vara exakt. Jag borde kanske kunnat fattat själv att med min rygg så var det inte speciellt lämpligt att lyfta ner 24 stycken hummertinor i en båt. Det slog mig hur som helst inte då. Det slog mig inte heller dagen efter när vi stod i båten klockan 06:59 och väntade på det magiska ögonblicket då första tinan skulle i sjön. Syster Sara och jag turades om att sätta. Pappa, som tagit någon form av kaptens roll, navigerade tillsammans med Mats. Det var först på måndag eftermiddag som jag på riktigt började reflektera över smärtan i ryggen. Och benet.
Det kloka hade definitivt varit att stanna hemma på tisdagen men när blir man klok tror ni? Inte vid 39 års ålder i alla fall. Jag var dock såpass vid mina sinnes fulla bruk att jag lät syster Sara sköta dragningen av tinor och själv antog jag någon form av tillförordnad däcksansvarig. Eller något sådant. Vid det här laget hade smärtan stigit till den grad att jag inte kunde stå upp hela tiden. Sittandet i kombination med vågor på mellan en och två meter gjorde att jag för första andra gången under hela mitt liv kände mig aningens sjösjuk. Efter den dagen låg jag kvar hemma under onsdagen och torsdagen. Min förhoppning var att smärtan skulle ge med sig men icke sa nicke. På fredag vecka 39 fick jag skjuts av min mor hem till Uddevalla och soffan som jag känner så väl efter hösten 2016.
Efter den lilla resan har det varit en ganska lång resa tillbaka till normalstadie. Jag är förvisso inte riktigt där ännu men idag, 106 dagar efter senaste besöket, gick jag återigen in genom dörrarna till gymmet. Bara det att sjukgymnasten sa att det var dags att börja gymma igen gjorde att man blev lite muntrare. Att man saknar lite rutiner (som det här med att ta med vattenflaska eller att ha frukost på jobbet) får man väl leva med antar jag.
Imorse när jag kom till jobbet gick jag förbi nyhetsdesken och då satt reportern (ja det är bara en så tidigt på morgonen) och lyssnade på Thåström. En vacker död stad från albumet Det är ni som är dom konstiga, det är jag som e normal. Sjukt bra platta som jag inte lyssnat på på väldigt många år. Det sjuka är att jag höll på att sätta på den förra helgen men av någon anledning gjorde jag inte det. Idag får det nog bli en lyssning när jag kommer hem.
Innan det är dags för Liverpool att ta sig an Everton i FA-cupen. Jobbig avsparkstid bara. 20:55. Vi får väl se om jag lyckas se hela matchen.
En vacker död stad. Passande soundtrack på något sått.