Söndag morgon. Jag är nästan beredd att påstå att söndag är den bästa dagen under veckan. Oftast har man absolut inget inplanerat utan kan ta dagen som den kommer. Den här veckans upplaga har dock en lilten sur eftersmak. Inte på grund av alkoholintag då det var helt nyktert igår. Anledningen stavas ”svåra val”. Igår blev jag tvungen att välja men hur jag än vände och vred så skulle det bli fel beslut. Här och nu har jag lite svårt att gå djupare på vad jag hade att välja mellan men det smärtar lite att jag var tvungen att göra någon besviken.
Kropps herrar åkte på stryk. Igen. Dock så ligger det lite mer bakom siffrorna 27-31 än bara en förlust. Igår var det OV Helsingborg som stod för motståndet och precis som förra matchen i Agnebergshallen var vi helt klart värda mer än en förlust. Eller ska vi säga att vi var värda minst en poäng av de fyra vi spelat om? Både gårdagens motståndare och Lindesberg är två av den här seriens bästa lag. Om de inte är de två bästa lagen. Nu kan man ha hur mycket bortförklaringar som helst. Faktum kvarstår att både herrarna och damerna ligger rätt surt till och det kommer krävas en rejäl uppryckning under våren.
Skönt då att ett av mina lag levererar. Liverpool slog Queens Park Rangers med 1-0 och gick också om Newcastle i tabellen. Det var inte bara skönt att vi vann. Det kändes också riktigt bra att Luis Suarez fick sätta dit bollen efter någon månads torka. Nu ska han klara av nästa fight. Den mot stackars Evra i Manchester United som alltid blir utsatt för rasistattacker. Och den mot tusentals Fulham-fans som kände sig kränkta när han gav dem fingret. Efter 90 minuters haglande av glåpord.
Ett av mina lag?
Ja ni fattar!
Tanken med lördagskvällen var planering inför nyårsafton. Nu blev det inte så. Istället tillbringade jag kvällen med min sambo. Det är här det där med val kommer in. Hur som helst så tog vi en promenad i vad som skulle visa sig vara svinkalla Uddevalla. När vi tog beslutet så kändes en promenad uppfriskande men ack så fel vi hade. Det blev en kort bensträckare som faktiskt inte alls var bortkastad trots kylan. I en lokal på Kungsgatan har det tydligen flyttat in en ny fotoaffär. Lite gluttande i fönstret och jag fick genast ångest över att jag inte umgåts mer med min kamera den senaste tiden. Förhoppningsvis har stadens försäljningsställen öppet på söndagar när det lackar mot jul. Då ska Maggans foto få sig ett besök.
Jag kan inte hjälpa det men jag måste fortsätta gnälla på spelarna i Manchester United. Sportbladet har en artikel om Nani som säger att han grät som ett barn efter förlusten mot FC Basel som innebar att hans lag var utslaget ur Champions League. Är det någon som är förvånad? Nani är väl den störste lipsillen sen Christiano Ronaldo.
Igår sändes det sista dedikerade programmet av Så mycket bättre. Överlag har det varit precis lika bra som första säsongen om ni frågar mig. Personligen har jag tillsammans med väldigt många andra fått upp ögonen för den helt fantastiska Laleh. Även Mikael Wiehe har gjort riktigt bra ifrån sig. Hans tolkning av E-types Calling your name måste vara höjdpunkten. Faktum är att höstens upplaga egentligen bara har ett frågetecken. Och det är ett stort frågetecken. Med utropstecken bakom. Lena PH?! Har vi någon mer musikalisk inkompetent människa i det här landet? Nog för att hennes punkversion av Vem kan man lite på? var riktigt bra men en gång är väl som bekant ingen gång.
Okej det finns två. Lena och Håkan bildar ett rätt bra par.
Björn Afzelius & Mikael Wiehe – Det räcker nu (live 1985)
