Välj en sida

Tomas är rastlös

Det är inget roligt att vara sjukskriven. Inte ens nästan. Nog för att jag kunnat fixa till både min egen sida (sandstromevent.se) och (bohusbataljon.se) samt lite annat småtrix för bland annat kusin så går tiden väldigt långsamt. Och någonstans känner jag mig lite skyldig gentemot min arbetsgivare. Jag vet att jag inte kan hjälpa att det blivit så här men ändå. Jag vill ju jobba och göra rätt för mig. Nästa vecka ska jag i alla fall ta mig ner till redaktionen och snacka med chefen. Och dricka kaffe.

Är det någon som blir förvånad om jag säger att jag har fått lite idéer på att gå genom min skivsamling, lyssna på alla skivor och skriva några rader här om dem? Nej tänkte väl det. Först ska jag dock se till att blir frisk i ryggen så att jag kan ta mig ner till pojkrummet.

Vi kan ju börja med att lyssna på senaste singeln som Metallica släppt från kommande album. Moth into flames. Plattan släpps 17(?) november. Kan bli precis hur bra som helst.

…och inte ett ord om hur läget är? Nej jag orkar faktiskt inte. Allt är en soppa och på måndag måste jag ta tag i det på riktigt. Om inte någon annan gör det innan dess men det är väl att hoppas på ett mindre mirakel.

Metallica – Moth into flames

Det långa inlägget om rädsla och magnetröntgen

Så har det då hänt. För första gången i mitt liv är jag sjukskriven. Jag har varit det sedan 1 september och helt ärligt så börjar jag bli aningen trött på att ligga hemma i soffan. För det är ungefär det jag gör. Min diagnos? Den är något oklar i nuläget. Vi vet att jag har fantastisk smärta i mitt högerben. Vi vet att det är ischiasnerven som orsakar smärtan. Vad vi inte vet är varför ischiasnerven är förbannad. Det kan vara en del olika saker och för att få reda på det så krävs det magnetröntgen.

Magnetröntgen.

Nästa gång jag gör ett försök att komma in i den där tunneln så blir det tredje gången. Första gången jag var nere på Haga röntgen så insåg jag att mina problem med trånga utrymmen var värre än vad jag vetat tidigare. Min plan var att blunda mig genom hela proceduren och lyssna på medhavd musik. Min plan var att inte ägna en tanke åt att jag låg i ett trångt rör. När sköterskorna puttade in mig i hålet tog först mitt ena knä emot. Okej det är trångt men det gick fortfarande ganska bra. När sen huvudet åkte in i tunneln blev det svart. Svart. På ungefär en sekund kom den där känslan som är så svår att förklara men den är obehaglig. På ren svenska så är den jävligt obehaglig. Det gick helt enkelt inte och när hjältarna till sköterskor drog ut mig ur tunneln låg 184 cm lång och 90 kilo tung Tomas och grät på britsen. Jag var helt käckt och resterande delen av dagen innebar ångestattacker och tårar. Fruktansvärt obehagligt.

Andra gången jag var nere på Haga röntgen och försökte komma in i den där tunneln hade jag fått Stesolid utskrivet. Det ska tydligen göra mig lugn och fin. Tyvärr fick vi aldrig provat om tabletterna hjälpte. Jag försökte men på grund av smärtan kunde jag inte lägga mig raklång på britsen. Då grät jag igen. På grund av smärtan? Kanske lite men mest för att jag blev besviken. Jag ville ju göra magnetröntgen så att jag kan få svar på vad som är fel.

I tisdags tröttnade jag. Och min sambo. Jag ringde till vårdcentralen och fick en tid hos min läkare. Han har under hela den här tiden inte velat träffa mig. Eller som han sagt ”inte behövt träffa mig”. Hade han fått se mig hade nog saker gått lite snabbare. Hoppas jag. När vi var hos honom i tisdag kunde han inget göra. Hans enda råd var att åka till akuten på Näl. Och vänta.

Vänta.

Vänta.

Och vänta.

Jag kom dit klockan 12. Klockan 14 fick jag komma in på ett rum. Pratade med två sköterskor som tog tempen och blodtrycket på mig. Jag hade högt blodtryck. Det kunde bero på smärtan sa hon. Och att jag var en av de mest uppstressade patienterna där. Det sa inte sköterskan utan det var mer min egen analys eftersom jag inte gillar sjukhus. Alls. Man skulle kunna säga att jag är rädd. Hur som helst så passade de mig vidare till ortopeden. För det var dit som min läkare skickat remissen för en vecka sedan. I det väntrummet satt jag till 17:30. Det är ganska många timmar när man är trött, har ont, är ensam och inte ätit mer än två bananer och ett päron på hela dagen. Någonstans under de här timmarna kapitulerade jag för rädslan och messade min mamma.

När jag väl fick komma in och träffa en läkare på ortopeden blev allt väldigt bra. Eller ja. Så bra som det kan bli när man går dubbelvikt på grund av smärta. Han ställde frågor, klämde och tittade på mig. Och han förklarade. Det kom en sköterska som kollade urinen via ultraljud och tog prover. Ja tog prover. Ni vet i armen. Det är här jag vill klappa mig själv lite på axeln. Jag har inte bara klaustrofobi utan är också hysteriskt rädd för sprutor. Men det gick bra. Min mor stod på min vänstra sida och visade bilder på Lova och från deras semester i Spanien. Sköterskan var väldigt duktig och det enda jag märkte av provtagningen var ett litet stick. Det skulle ta en timme att få svar.

Tio minuter efter att den första sköterskan varit inne kom det en till. Den här gången var informationen att det skulle ta två timmar för provresultaten. Inte så positivt men vi fick informationen. Vi frågade om cafeterian var öppen men tyvärr inte. Efter fem minuter kom sköterskan med fyra ostsmörgåsar och två koppar kaffe. Service i världsklass. När sen väl proverna kommit och de visade sig vara bra så var det dags att åka hem. När jag åkte till Näl tidigare på dagen trodde jag att jag skulle få göra en magnetröntgen. En akut sådan. Det var lite så min läkare på vårdcentralen lade fram det. Läkaren på ortopedakuten förklarade att det görs inga akuta utan alla röntgningar med magnetkamera är planerade. Så för min del är det bara att vänta på en tid. Om min mor och jag tolkade läkaren rätt så handlar det om max två veckors väntetid.

Så för att summera. Man kan ha många åsikter om den svenska sjukvården. Om jag får lugna ner mig lite så tror jag att min enda åsikt är att de får för lite pengar. Om nu vårdköerna är så långa så behövs det mer personal och bättre (eller mer) resurser. Förutsatt att det finns sköterskor att tillgå så hade t ex kön till magnetröntgen kunnat kortas om de röntgade fram till klockan 21 på kvällarna och på helger.

Det där är ju bara en del i vården och det finns säkert hundra andra vårdinstanser som behöver pengarna och resurserna bättre. Men börja där då. Det här var bara ett exempel. Min poäng är att det saknas pengar. Så. Vem tar alla stålar? Feta gubbar i kostym som inte har en aning om hur det ser ut på landets akutmottagningar?

Jag har förövrigt fått hem Bruce Springsteens biografi. Bortsett lite fotboll med start 13:30 idag så tänkte jag ägna hela lördagen och halva söndagen åt den. Min bättre hälft jobbar ikväll samt dubbla pass imorgon och med tanke på min fysiska status så är vårt barn hos sina morföräldrar. Vad hade vi gjort utan mor- och farföräldrar?

Och framförallt. Vad hade jag gjort utan min sambo? Denna fantastiska människa som jobbar med att ta hand om äldre personer. Som kommer hem och får ta hand om både sin sambo och sin dotter. Och vårat hus. Bara för att ge ett exempel. När Helena jobbar tidigt så åker hon hemifrån strax efter klockan sex. Det är ungefär samtidigt som jag kliver upp för att ta första omgången med smärtstillande. Då står det färdiga mackor i kylen och en termos med kaffe på bordet. När det sen är dags för lunch behöver jag bara gå ut och öppna kylen, ta den färdiga tallriken och ställa den i microvågsugnen. Och sen äta. För min sambo har stått hela kvällen innan och lagat mat till mig.

Jag har aldrig, och kommer aldrig, förneka att jag kan vara en av världens mest bortskämda personer. Det började (enligt rykten och hörsägen) redan när jag var liten med min mor. Sen har jag varit bortskämd av min mormor och morfar i hela mitt liv. Och nu min sambo. Jag är för evigt tacksam för allt som Helena gör för mig nu när jag inte kan ta hand om mig själv. Jag är för evigt tacksam för att jag fått växa upp med min mamma och min mormor och morfar som skämt bort mig med kärlek under hela min uppväxt.

Jag har fått lära mig att vara bortskämd kan vara så mycket mer än att få allt man pekar på.

Mitt nöje om dagarna nu då? Kaffe är ett nöje. När termosen som min sambo förberett är slut så får jag så vackert hasa mig ut i köket och sätta på en ny panna. TV-serier är ett annat nöje. Jag har sett tio säsonger Criminal Minds och en säsong av Wicked City så nu tar jag tacksamt emot förslag på andra serier. Football manager är ett tredje tidsfördriv. Om en månad släpps nästa spel. Då är jag förhoppningsvis inte sjukskriven.

Röntgningar? Ganska konstigt ord det där.

Tack för att du läst.

Tuffaste bokningen i mannaminne

På midsommardagen klockan 15:00 är tanken att jag ska påbörja den coolaste spelningen jag någonsin haft. Vill man överdriva en aning kan man hävda att jag ska vara förband till Bruce Springsteen. Det är förvisso ingen osanning men en ganska ordentlig putsning av sanningen.

På riktigt ska jag lira i tältet på utsidan Ullevi innan det öppnar upp för konsert med Bruce Springsteen. Det är alltså där ”alla” kommer vara innan de kliver in på själva arenan för att bevittna bossen. Eller the boss som man tydligen måste säga.

Oavsett förband eller inte så tycker i alla fall jag att det är hur tufft som helst.

Det ballaste är nästan att jag ska göra det på måndag också.

Btw. Vad är egentligen ett mannaminne?

Wikipedia säger så här:

Mannaminne är ett friluftsmuseum i Häggvik i Kramfors kommun, Västernorrlands län, skapat av konstnären Anders Åberg. Museet grundades 1980 och har sedan dess vuxit till att omfatta ett 50-tal byggnader. Bland byggnaderna i friluftsmuseet finns både ditflyttade historiska byggnader och hus som är byggda på plats. Där finns bland annat en ungersk bondgård och en stavkyrka förutom båtar, jordbruksmuseum, bilar, spårvagnar m. m. Sommaren 2008 invigdes ett dragspelsmuseum.

På sommaren finns tillfälliga konstutställningar i kaféet och de olika byggnaderna. Musikkvällar ordnas lite då och då, samt en New Orleansfestival sista helgen i juli.

Det är nog inte riktigt det jag är ute efter.

Bruce Springsteen – My Hometown

Det sista…

Nej men. Jo då så är det.

Jag är här och i allra högsta grad levande.

Tänkte bara säga det.

Och.

Ta hand om er.

Det är en stygg värld där ute.

Vilken dag som helst kanske jag skriver något mer. Om det nya jobbet till exempel. Eller alla kommande projekt. Eller bara om världens bästa lilla tjej som snart fyller 4 år.

4 år?

Avenged Sevenfold – So Far Away

Hur länge har man råd att vara naiv?

Det var en gång en liten gosse.

Och så vidare.

Jag tänker inte dra någon läskigt lång historia här utan komma till sak med en gång. Varje gång jag stått inför ett problem så har det löst sig. Alltid. Dessutom utan några större bekymmer. Nåväl. Några gropar har man väl trampat i och några skavanker har det blivit men i det stora hela inget att snacka om. Saker har rätt och slätt ramlat rakt i knät på mig. Ska jag vara riktigt ärlig mot mig själv så är det nästan som om jag har haft en egen bosse-fil genom hela livet.

Fram till nu.

Jag ska inte säga att jag kört rakt in i en återvändsgränd utan några möjligheter och/eller vägval. Det vet jag inte ännu och hur det än blir så har man alltid val att göra. Det jag är lite rädd för är att mina 37 år av turgubbe-syndrom har satt spår och format mig till en person som rycker på axlarna och säger ”Äsch det löser sig”. För det kanske det inte gör. Inte den här gången. Inte utan ansträngning i alla fall.

Så svaret på frågan ”Hur länge har man råd att vara naiv?” är nog:

Inte så länge till!

Jag har, på en höft, två tre månader på mig att hitta ett nytt jobb. Det är där skon klämmer. Det är alltså dags att börja fokusera redan nu. Tidigare har jag sprungit rakt på jobben eller så har de letat upp mig. Det är nu jag ska leta upp mitt nästa jobb. En spännande utmaning och jag brukar ju säga att jag gillar just utmaningar så det är väl lite upp till bevis nu då.

Bortsett den lilla detaljen att det är hyfsat bråttom att hitta nytt kneg (ni vet mat på bordet, banken ska ha sina pengar osv…) så finns det en hel del positivt i den här historien. Dock så tar vi det vid annat tillfälle.

Det känns lite surrealistiskt att samtliga lag i trion Hammarby, Oddevold och Liverpool vinner sina matcher i helgen. Ganska kul att det blev 1-0, 2-1 och 3-2.

Killen på bilden har egentligen inget med den här texten att göra.

Savatage – When The Crowds Are Gone

 

Tänk att den här unge gossen håller på att bli vuxen

21 september 2015 var en stor dag!

37 år ung debuterade jag som hummerfiskare.

Nu har jag naturligtvis varit med på en och annan tur och dragit upp hummertinorna men jag har aldrig tidigare varit med på den så heliga premiären. Jag har svårt att säga något annat än att det var väldigt speciellt. Nu hade vi förvisso tur med vädret men att kliva ut på bryggan halv sju på morgonen och blicka ut över sjön är i sig att likna med en religiös upplevelse. En sån här dag när det är liv och rörelse i nästan varenda sjöbod gör upplevelsen än bättre.

Vi satte 20 tinor igår och idag kom rapporten om att det letat sig in nio stycken humrar. Ganska rediga mått var det också då många av dem vägde över kilot. Min plan var egentligen att fortsätta min mognad hela veckan men en del olyckliga omständigheter gör att jag får nöja mig med sättdagen och fredag. Inte så illa i och för sig då det mest troligt blir hummerkalas på fredag kväll.

Det metades naturligtvis makrill också. Vi räknade inte på öret men jag skulle gissa på drygt två tjog och den här gången slapp jag bli strykpojk då jag med största säkerhet drog hälften. Om inte fler. Jag drog dock nitlotten och fick rensa skörden.

Väl hemma från kneget idag blev det med andra ord stekt makrill med knäckebröd och ett glas mjölk. Det får nog betecknas som en tio i topp-middag ändå.

Till protokollet ska tas att jag har egentligen inte den blekaste aning om hur en religiös upplevelse känns eller gestaltar sig. Jag tycker mest det är ett ganska kul och kraftfullt uttryck.

Har jag nämnt att jag är rätt nöjd över förra veckans nyhet att Nocturnal Rites kommer släppa ny platta?

Jasså, ja men då så.

Nocturnal Rites – Fools Never Die

Alla dessa lockelser

Ytterligare en föräldraledig dag att lägga till handlingarna. Idag har mini och pappan varit på en alldeles för blåsig lekplats. Man skulle kunna tro att det var pappan som opponerade sig men det var faktiskt lilla fröken som inte ville vara kvar. Istället åkte vi buss och gick på stan en stund. Och åt hamburgare. Sen åkte vi buss igen och plockade fram lego-bitarna när vi kom hem.

Jag gillar verkligen de här dagarna och det är riktigt surt att de snart är slut. För det första gillar jag verkligen att ha de här dagarna tillsammans med min dotter. Och för det andra så gör jag mycket hellre det än alternativet.

Nu har fisen somnat och pappan sitter och funderar på livets viktiga saker. Som till exempel vilka skivor som släpps den här hösten. Några har redan ramlat in. Thundermother, Imperial State Electric och Iron Maiden är exempel på riktigt bra grejer som släppts. Om resten av hösten håller samma klass kan den gå till historien som den bästa skivläppshösten.

Den här hösten också. För vi lever ju i nuet.

Vad väntar vi på då? Jo bland annat Saxon, WASP och Queensrÿche. Och Graveyard. Och The Last Band. Och Deadheads. Och Clutch. Och Five Finger Death Punch. Och Transport League. Och Trivium. Och…

Jag glömmer säkert bort lika många till men det får komma med vägen. Jag har egentligen inte råd med de redan nämnda så det kanske är bra att minnet sviker.

Sen släpper även Helloween, Def Leppard och Grave Digger nytt. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram mot de alstren. Något säger mig att jag borde placera Queensrÿche bland de avvaktande plattorna också. Precis som Operation Mindcrime.

Bandet alltså.

En gång i tiden var Queensrÿche ett av världens i särklass bästa band.

Då lät de så här.

Queensrÿche – Eyes Of A Stranger

Den här dagen som började så bra

 

Jag ska ta det från början. I morse vaknade jag som vanligt och gick upp till toaletten. Som vanligt satte jag mig ner och kissade. Och precis som vanligt scrollade jag genom min Facebook-feed. Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig inte speciellt konstig eller udda. Tror att det där kan vara Svenssons vanligaste morgonrutiner. Det som gjorde den här morgonen lite mer speciell än någon annan var en status i flödet.

Någon hade lagt upp en bild på Nocturnal Rites senaste album (The 8th Sin, 2007) och taggat sångaren Johnny Lindqvist med frågan om när nästa platta kommer. Jag har levt med vetskapen att det här bandet tyvärr inte existerar så mycket längre. Döm om min förvåning när jag mitt i morgonkissen får läsa sångarens svar.

There will be a new album!”

Men va!? Det kommer ett nytt album med Nocturnal Rites. Svårslagen start på den dagen.

Men det skulle komma mer. Inte mer coola nyheter men mer bra grejer. En av mina morgonrutiner är att svänga förbi byns trevligaste korvgubbe och snacka fotboll, musik och andra världsliga saker. Man kan kalla honom kioskägare också. Eller Pressbyrå-föreståndare. Jag gillar dock korvgubbe bäst. Hur som helst.

Mitt i dagens musiksnack avslöjade jag min okunskap om orkestern Danzig. Alla känner till låten Mother och jag har naturligtvis hört Dirty Black Summer också. Men sen är det nog stopp. Min kompis korvgubben visade sig vara ett stort och långvarigt fan av ärad Glen och hans musicerande vänner. Det fick honom att verkligen gå igång och på riktigt såg jag glädjen i hans ögon när han fick slänga fram dänga efter dänga på Youtube.

Jag har lovat mig själv att lyssna på mer Danzig.

Det var dagens andra stora plus och då har alltså klockan inte ens passerat 07:00.

Och sen då.

Jo.

Jag skulle kunna rada upp ett och annat minustecken men väljer faktiskt att inte göra det. Det är liksom ingen som blir lyckligare av det. Allra minst jag. Vi fokuserar istället på dagens tredje plus.

Nya Sweden Rock Magazine i brevlådan. Inte nog med att dagens första nyhet var en god nyhet om kommande skivsläpp. På förstasidan på SRM kan man läsa ”Savatage smider planer för nästa år”. Det kommer bli trevlig kvällsläsning det här.

Om nu bara C More kan få ordning på sin app och sina sändningar så jag kan se klart på Frölunda – Rögle i SHL-premiären så är den här kvällen fullbordad.

När jag läst reportaget om Savatage.

Vi hörs kompisar!

Nocturnal Rites – Against The World

Ibland lyser flitens lampa sådär gött

Åh härliga produktiva dag. Två affischer. Två Facebook-annonser. Fem bilder som kan rulla på tv-skärmar inne på en restaurang. En ansökan och snart också ett inlägg här på denna något misshandlade blogg.

Men det är fortfarande min blogg och mitt ansvar att misshandla den hur mycket eller lite jag vill.

Jag har dessutom fått fakturerat lite. Det är bra för det betyder ju pengar in.

Sambo och dotter har varit några mil österut under dagen och landar förhoppningsvis snart. Hur mycket man känner att det är skönt med den så populära egentiden i bland är det också väldigt skönt när de kommer hem. Sedan den dagen min dotter kom in i mitt liv har jag på riktigt känt att det är en bit som saknas inom en när man inte träffat henne på ett tag. Ibland bara några timmar.

Imorgon är en föräldraledig dag. Den ska innehålla besök hos minis mormor och morfar som kommit hem från Danmark. Tror ni det blir en och annan present? Jag gissar på ”annan”. Vi ska också göra ett besök hos minis äldre mormor. Min mormor alltså. Hon ringde förut och berättade att hon hade haft besök av en liten tomte som lämnat ett paket till mig. Ett tag trodde jag att det släppt för tanten men sen insåg jag att hon drev med mig.

Det där med tomten alltså. Paket hoppas jag ju att det står där.

Eller var det paketet som var driv och tomten på riktigt?

Vi får helt enkelt undersöka det imorgon.

Jag sätter punkt nu och går en trappa ner till mina vinylskivor.

Vi hörs!

Engel – Sense The Fire

Lazy sunday

Klockan är snart lunch men jag och liten sitter fortfarande i våra pyjamasar. Vi ligger rättare sagt i soffan och myser. Hon med iPad och jag med iPhone. Kan man säga att det är mysigt. Ja jag antar att man kan det när året är 2015.

Man skulle kunna tro att vi haft sovmorgon idag men icke. På något sätt får man gjort mer när man sover längre. Som igår till exempel. Då gick vi upp kvart över nio. Helt plötsligt behöver man rappa på lite så att inte hela dagen går. Idag gick vi upp kvart i sju. Helt plötsligt har man jätte mycket tid på sig och det blir inte speciellt bråttom med nått.

Men visst måste man få ta lite lata dagar också? Vi ska trots allt iväg efter lunch och besöka det där stora varuhuset. Säkert fika lite och sen handla lite. Eller tvärt om.

I veckan landade Black Trips senaste alster Shadowline i brevlådan. Än så länge har jag bara lyssnat genom första sidan men oj så bra det är. Minst lika bra och ösigt som första plattan. Det är med stor spänning jag väntar på att få lyssna genom b-sidan.

Black Trip – Radar