Det är alltid speciellt att komma hem. Hem till Bovallstrand. För det är så jag känner. Inget konstigt med det tänker jag då väl de flesta har lite extra starka band till platsen som de växt upp på. Men så är man ju så där naiv och vill tro att just mitt paradis är aningens finare och mer harmoniskt än de flesta andras.

Antagligen har jag fel.

Knappt har Liverpool varit utan manager ett dygn innan rykten nästan hotar att pulverisera hela internet. Alla nördar vet ju vad som händer om man googlar ”google”. Ja ungefär så nära bristningsgränsen har flödet på Twitter känts idag. Vem ska ta över kaptensmössan efter Kenny Dalglish? Om jag får bestämma så blir det André Villas Boas. Nu verkar det dock som att det blir Wigans Roberto Martinez. Jag har egentligen ingen åsikt och det kan bero på att jag har inte den blekaste aning om spanjorens kunskaper.

Sist vi hade en spanjor vid rodret blev det ju rätt bra så varför inte.

Fast jag tror att anledningen till att Martinez står på tapeten stavas Mohamed Diame och Hugo Rodallega. Det har ryktats i åtminstone ett år att vi skulle vara intresserade av båda dessa herrar. Nu råkar de spela i Wigan och om vi värvar bossen så kanske vi har större chans att få loss lite spelare också.

Hade dock hellre sett André Villas Boas.

Som sagt.

Eller varför inte Dortmunds Jürgen Klopp. Ska man följa principen värva-tränaren-så-får-vi-spelarna så känns namn som Mario Götze, Robert Lewandowski och Shinji Kagawa väldigt mycket mer intressanta än de som Wigan kan erbjuda.

Så länge vi klarar oss från den mer än lovligt överskattade Pep Guardiola är jag nöjd. Vem hade inte lyckats i Barcelona? Till och med Roy Hodgson hade vunnit Champions League och La Liga.

Roy Hodgson. Hur tänkte England där egentligen?

Den som lever får se helt enkelt.

Drömvärvning? Rafal van der Vaart. Sju dagar i veckan.

Nu lägger vi undan fotbollen en stund och fokuserar på pucken. Sverige ska slå ut Tjeckien i ishockey-VM om en liten stund.

Bästaste H:et kan tänka sig att flytta till Bovallstrand. Jag förstår henne och det gläder mig.

T minus 31.

Det närmar sig.

Men vem bryr?

Jag kan dock känna mig som en hycklare när jag är ledig de här dagarna. Jag har inte den minsta gnutta tro i mig så varför ska jag utnyttja kyrkans lediga dagar?

Ibland springer man på nya bekantskaper. Och trevliga sådana dessutom. Göteborgarna i Rawburt är en sån upplevelse. Jag har faktiskt aldrig hört gänget förut men oj vad det svänger. Finns det en skiva någonstans?

Rawburt – Too Numb To Run

Men det kanske inte är så troligt.

Det är alltså den 16 maj idag. En händelse som har årsdag idag och som by far kommer betyda mer för mig än att vår gamle hjälte fick sparken just idag är den som inträffade för två år sedan. Jag vet att jag skrev det i fjol men jag väljer faktiskt att upprepa mig. Jag kommer ihåg det som om det vore igår när jag vaknade upp i soffan och gode vän C satt i fönstret och rökte. På frågan om vad som hänt… Ja ni kan väl det här nu. Annars finns det en länk till mitt inlägg för två år sedan precis här under.

http://julmust.de/2010/05/r-i-p-ronnie-james-dio/

Morgondagens röda ledighet kommer förläggas till Bovallstrand. Både jag och bästaste H:et är rörande överrens om att det var alldeles för längesedan vi var där. Och den snara framtidens förändringar kanske gör att det dröjer ett tag tills nästa gång.

Pep Guardiola, Svennis eller han i Wigan? Helst ingen av dem om ni frågar mig. Det är ju så grymt svårt att veta innan om det kommer bli bra eller dåligt. Om jag var tvungen att välja en så hade det blivit han som fick sparken från Chelsea tidigare under den här säsongen. Just det. André Villas Boas. Men det är just nu och kan definitivt ändras.

Kanske redan imorgon.

Att det är Megan Fox’s födelsedag idag är väl inget vi behöver lägga särskilt stor vikt vid.

Once a king, always a king!

Det gäller Kenny men framförallt Ronnie James.

You’ll never walk alone!

Ronnie James Dio – All The Fools Sailed Away

Är man det minsta intresserad av fotboll så har man koll på att Liverpool FC gjort en medioker säsong. Milt talat. Vi skrapar ihop drygt femtio poäng och slutar åtta. En placering bakom Everton. Det finns hur många som helst ”inte okej” att plocka fram efter den här säsongen. Om vi börjar med tabellen så är det inte okej att sluta åtta. Det är inte heller okej att sluta efter lag som Newcastle och Everton. Framför allt inte Everton.

Jag tänkte faktiskt göra ett snabbt bokslut för säsongen 2011/12. Den tog slut idag och för att inte odla ett alltför illa lidande är det lika bra att lägga den bakom sig. I bokslutet tänker jag dock ta med min egen insats som korrespondent för Liverpool supporterklubb. Min vårsäsong har legat på ungefär samma nivå som laget. Rätt mycket under standard med andra ord.

Jag tänkte råda bot på det redan imorgon faktiskt. Ni som hängt med vet att vi har haft en del supporterträffar på Harrys. Under våren har det dock varit väldigt sparsamt med träffar. Rättare sagt så har det inte varit en enda träff. Det är där självkritiken kommer in. Jag hade ett möte med Cheers tidigare i veckan om att flytta träffarna dit nästa säsong. Det mötet uppkom efter att Harrys vägrat höra av sig på ungefär en månad. Dock så ringde faktiskt Mr Harry samma dag som jag hade möte med Cheers så det blir ett litet möte där också. Imorgon om vi ska precisera oss lite.

Vi har tillbringat helgen i Skövde hos H:ets syster med sambo. Nu råkar det vara som så att herrn i huset på Henrik Gjutares gata är väldigt förtjust i ishockey. Sammanträffandet med hockey-vm gjorde således att det blev en del TV. Inte mig emot. Frågan är bara om man kan vara nöjd med den svenska insatsen. Förlust 3-7 mot Ryssland och vinst med 4-0 mot Italien. Båda resultaten är tveksamma om ni frågar mig.

Och appropå Skövde. Uddevallas stolthet, tillika seriefavoriter i division 1 södra, Oddevold kryssade mot nämnda stad idag. 1-1. Det verkar som att morfars favoriter inte riktigt pallar favoritskapet. Fotbollskunskap från hals och nedåt finns absolut i truppen för att tillhöra toppen. Nu verkar det bara som att knoppen ska tränas upp också.

Och ja. Det blir mer fotboll.

Bajen knöp ihop helgens fotbollssäck genom att besegra Värnamo med 1-0 på bortaplan. Christophe Lallet dunkade in matchens enda mål och därmed sitt femte(?) mål för året. Fem mål på sex matcher är inte så illa pinkat. Om det nu är fem. Och Bajen står på sexton poäng. Det luktar återtåg.

Fyran visar Den siste samurajen ikväll. Det är en riktigt bra film och frågan är om det inte är en av Tom Cruises fem bästa. Det tråkiga är bara att det är fyran som visar den. Vem orkar med alla reklamavbrott plus en paus på typ tjugo minuter för nyheter?

Det ryktas om att Kenny Dalglish blir kvar som head coach i Liverpool. Jag är tveksam. Han må besitta en hel hög med fotbollskunskap men någon taktiker vet jag inte om han är. Att Jordan Henderson är en av dem som har mest speltid i år tycker jag är bevis nog.

Nu säger Tomas tack och bock!

Försöker smälta förlusten mot Ryssland igår. Eller kanske inte så mycket själva förlusten utan mer hur matchen gestaltade sig. Vi lirar smart och effektivt fram till 3-1 och egentligen fanns det inget som talade för att vi skulle få smisk. Men det fanns en liten äcklig ryss som tyckte annorlunda. En vitklädd spelare som dessutom skulle varit skickad av isen i den första perioden efter en riktigt ful spearing.

Det är alldeles för lätt att skylla på domarna så därför tänker jag inte göra det. Vi är mer rutinerade än vad vi visar igår. Eller borde vara kanske jag ska säga. Ryssarna faller som klubbade oxar, domarna går på det och vi blir förbannade. 1-0 till dem. Där och då förlorar vi matchen trots att vi leder med 3-1.

Tyvärr.

Den ryska ishockey-chefen, Alexander Medvedev, tycker att vi åkte runt och gnällde på domarna och uppviglade publiken. Och att ryssarna inte filmade. Jo men tjena. Den här killen är alltså bossen för världens näst bästa liga. Hans uttalande är precis lika pinsamt som deras nummer 74′s fallteknik under matchen igår.

Och hjärndött.

Tyskland-Danmark på tv:n just nu. Mållöst än så länge men danskarna måste tydligen vinna för att få vara kvar och leka med de stora grabbarna. Vi får väl hålla tummarna för det.

Förhoppninsvis är Johan Franzéns näsa inte mer trasig än att han kan fortsätta lira i VM.

Drömscenario: Vi piskar Ryssland i finalen och Franzén avgör. Helst får han göra några tunnlar på nummer 74 också.

Problem ett. När man blir fullkomligt överrumplad av ett påhopp. Eftersom vissa situationer är nya för mig så vet jag inte riktigt hur jag ska handskas med dem. Idag dök en sådan situation upp. Jag släppte den då men är tvungen att plocka upp den imorgon igen. Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska tackla det men det löset sig säkert. Det måste ju lösa sig helt enkelt.

Problem två. Tvist om släktklenoder. Jag har alltid trott att jag aldrig kommer att bråka om något som ska delas upp i släkten. Inte tjafsa om saker som egentligen inte betyder något. Men nu börjar jag tveka. Och jag kan faktiskt inte säga att det inte betyder något. Om de två enskilda händelserna leder till ”stöld” av en släktklenod vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Har jag rätt att reagera? Kanske inte men för mig är det här en viktig fråga.

Jag har väntat i 34 år på att få hedra min morfar och nu kanske jag inte får det.

Jag är både stressad och ledsen över problem nummer två. Jag saknar min morfar. Varje dag som går tänker jag på honom och känner att det är skit att han inte får vara med om det stora äventyr som väntar mig. Jag hade så gärna velat dela det med honom.

Nu skriver jag problem. Kanske är det bara jag som förstorar allt. Gör en så kallad höna av en fjäder. Men det är min känsla och det är jag som ska bearbeta den.

Tänk på det.

Cat Stevens – Father and son

I söndags var det premiär för rakning med kniv. Lite feg och väldigt stadig på handen gick jag lös med kniven över hals, haka och överläpp. Slutresultatet blev en icke godkänd rakning och två skärsår. Men jag var nöjd. Jag andades fortfarande och det var genom näsan och inte ett hål i strupen.

Döm om min förvåning när jag märkte att det nog var dags att dra kniven över kinden idag igen. Det kanske inte var alldeles nödvändigt men ni som börjat med old school shaving förstår nog min iver att få fortsätta mitt utövande. Så. Sagt och gjort. En varm dusch och ett jämt lager löddrad Palmolive stod jag där igen med kniven i handen.

Men.

Den här gången var jag faktiskt lite kaxig och trodde att det skulle gå bättre. Men icke. Det var än jobbigare att få till ett lagom tryck och lätt vinkel. Dagens prövning slutade med att gamla Gilette kom fram och fick färdigställa. Innan det hade jag lyckats åstakomma tre sår. Två på överläppen och ett på fingret.

På fingret?

Fråga inte.

Nog ska jag väl kunna lösa det här?

Jag tänker i alla fall inte ge upp!

Annars är det väldigt mycket vardag. Fortfarande. Och inget fel i det. Jag gillar vardag. Kanske inte så mycket tisdagar men annars är det en bra tid. Vardagen alltså. För några år sedan fick jag mer eller mindre panik och började fundera på vad som var fel när det fanns en lucka i kalendern. Idag har det däremot blivit en fröjd att skåda en ledig kväll. Eller varför inte en helledig helg.

Och appropå vardag så har min fått sig ett litet lyft i och med en försenad födelsedagspresent från kompis T och H. I lördags förärades jag med en stycke rakkniv. Helt plötsligt blev söndagsritualen lite mer trivsam. Och väldigt mycket mer äventyrlig. Jag överlevde första försöket i söndags med två små skärsår. Att jag fegade har inte med saken att göra.

Efter tre veckors tystnad från Harrys bestämde jag mig för att börja snacka med Cheers om att fortsätta våra träffar med Liverpool supporterklubb hos dem. Detta var igår. Idag ringde så helt plötsligt Harrys och villa ta en kopp kaffe och prata om nästa säsong. Är det ödet eller helt enkelt bara ren tillfällighet?

Hur gör vi nu då?

Tidigare i veckan landade Running Wilds nya platta i brevlådan. Pirat-rockens mästare var tillbaks. Rock n Rolf har äntligen bestämt sig för att fortsätta sitt korståg. Min första reaktion var en haka ner till golvet. Tanken gick ungefär ”och hur fan har karln tänkt nu då?”. För att tala klarspråk. Ni kan ju dömma omslaget själva men om någon ens tänker tanken att yppa några positiva ord om det så kan ni ställa de åsikterna i ett hörn någonstans. Det finns inget tufft eller ballt över det här omslaget.

Första lyssningen gjordes i morse i bilen. En knapp timmes färd på E6:an skulle förgyllas av feta riff, en skrovlig Rock n Rolf och tuffa texter. Trodde jag. Nu har jag bara orkat med åtta spår men jag måste säga att jag är grymt besviken. Grymt besviken! Nog för att man hör Rock n Rolf men vart är Running Wild? Jag blev så illa besviken att jag var tvungen att ringa kompis F klockan halv sex och gnälla av mig. Det är platt, popigt och oerhört lamt. Eller vad sägs om:

Me and the boys we love that noise
Me and the boyse we are going crazy
Me and the boys we make that noise
Cause rock n roll is our choice

 Jag tänker ge plattan ett par chanser till. Men bara för att Ozzy får för sig att börja sjunga med Kent så hade det inte per automatik blivit hårdrock.

Och! Vart är Adrian? Running Wilds sjukt tuffa maskott. Jo han är invävd på lite olika ställen i bookleten men det känns ändå som att Rock n Rolf velat knuffa undan honom och ersätta med sin egen skruvade bild av en 2000-talets viking korsad med Darth Vader.

Om vi skulle ta och gnälla på något annat en stund. Vad sägs om det engelska fotbollförbundet? Nu har de beslutat att ta bort hälsningen mellan Chelsea och Queens Park Rangers imorgon. Varför? Jo för att det är ganska uppenbart att lillebror Ferdinand och John Terry inte hade hälsat på varandra. Det vore ju förskräckligt om FA tvingades ta i en situation med en engelsman.

Patetiskt!

Ikväll är det dags för Hammarbys fjärde match i Superettan. Brage borta på Domnarsvallen är ingen promenad i parken men jag tycker nog att vi borde kunna ta fjärde raka segern. Det spelet som vi presterat i de första tre matcherna ska absolut räcka till seger mot Brage. Men det är väl det som är det fina med sport. Det finns inget som är ristat i sten. Ska Bajen knipa en fullpoängare ikväll så är det heads up som gäller.

Oddevold gjorde i alla fall sin plikt igår och besegrade Gauthiod med 2-0.

Sa jag att jag är grymt besviken?

Först lite pytt i panna och ett par stekta ägg. Sen tog bästaste H:et med mig på en promenad på outforskad mark. Sunds domäner. Vi läste en reklam för Sunds Herrgård häromdagen och H tyckte det var en bra idé att åka dit och titta lite. Det blev en promenad längs med vattnet under Uddevallabron. Inte mycket att klaga på där inte.

För andra dagen på rad låg det present från Ginza i brevlådan. Piratmetal-hjältarna Running Wild har släppt nytt. Första plattan på nio år om jag inte är ute och cyklar. En första anblick har fått mig att tveka lite. Konvolutet är inte ens i närheten av den tuffhet som bland annat Under Jolly Roger besitter. Nu har jag inte hunnit lyssna än och jag tänker inte låta ett halvtaskigt omslag dra ner förväntningarna. Rock n Rolf har gjort det förr och jag är säker på att han kan upprepa sig.

Skepp ohoj era landkrabbor!

Running Wild – Bad To The Bone