I väntan på nästa OS…

Har man inget bättre att komma med så fungerar det alltid med en lista. Här är en jag hittade hos min vän Annika.

Beroende av?
Beroende är ett ord som för mig klingar lite illa men ska man rannsaka sig själv på riktigt så klarar jag mig nog inte utan musik och kaffe. På senare år har även telefonen skapat en form av beroende. Tyvärr i många lägen.

Vad behöver du mest just nu?
Förändring. Och kanske en kopp kaffe.

Vad tror folk om dig?
Att jag kan allt om musik och främst hårdrock.

Stämmer det?
Ja.

Vad får du ofta komplimanger för?
Skulle gissa på min initiativförmåga.

Brukar du ofta skratta för dig själv?
Alldeles för sällan.

Vad står det i ditt senast inkomna sms?
Idiot, du sa inget om färg! Trodde den var valfri :-)

Nästa mål i ditt liv:
Bli en bättre människa.

Hur svarar du i telefon?
Vet jag vem det är så säger jag nog ”Tjeeeeena!” alternativt ”Ja det är Tomas”. Är det okänt eller hemligt nummer svarar jag antingen ”Det kan vara Tomas” eller ”Tomas telefon”.

Vem ringde dig senast?
Min kollegas pöjk som ville ha hjälp med att skicka en soffa till Åre.

Antal timmar sömn i natt?
Typ åtta.

Hur känner du dig just nu?
Ärligt? Rätt kass faktiskt. Har alldeles för mycket som behöver ordnas upp och personer som jag behöver vara snäll mot.

Men annars rätt bra.

Vanligaste färgen på dina kläder?
Hmm. Det måste ju bli svart eller blå. Eller grå. Har lite röda kläder också eftersom jag håller på Liverpool.

Favoritdryck på morgonen?
Juice eller the till frukosten. Efter det kaffe. Och kaffe.

När brukar du oftast gå och lägga dig?
När jag vaknat i soffan.

Är du blyg?
Inte direkt.

Sysslar du med någon idrott?
Räknas motionering som idrott?

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Absolut.

Har du några smeknamn?
Har väl kallats för Sandström i hundra år. Senaste året har de flesta börjat kalla mig för Hashtag. Fråga mig inte varför. :)

Har du kyssts i regnet?
Ja det också.

Stumma ben och tryck över bröstet

Löpningen flyter på. Kan man säga. Jag tycker det är lite kärvigt att det känns som att det inte blir lättare. Nu har jag snart samlat ihop till ett helt maraton den här sommaren så det är väl inte så att jag springer ihjäl mig men jag tycker ändå att det borde vara lite lättare att springa de där nedrans fem kilometrarna. Eller är det bara jag som är ivrig?

Idag blev det ynka 3,2 kilometer och dessutom på asfalt. Det kändes direkt att det här med att springa på svart underlag inte var särskilt lyckat. Inte än i alla fall. Jag hade lite problem med ena knät för några veckor sedan och det kan ju kanske vara en idé att ta det lite lugnt och låta lederna rehabilitera sig ordentligt innan man slår sig för bröstet.

Jag har hamnat i ett slags moment 22. Jag vet vad jag vill men jag vet inte hur jag ska göra det. Eller om jag ens kan göra det. Jag har aldrig tidigare haft problem att släppa taget om säkerhetslinan men då har det bara handlat om mig själv. Nu har jag en liten dotter att tänka på. Och en sambo. Och ett hus. Eller rättare sagt en bank som ska ha pengar varje månad för att vi får lov att bo i huset.

Egentligen så är jag rätt säker på att jag skulle fixa det om det verkligen brände till. Å ena sidan vill man väl alltid dra av plåstret själv så att man har kontroll. Fast å den andra sidan så kan det faktiskt vara rätt skönt att vända bort blicken och bara låta det hända. Lite som när pappa drog ut den lösa tanden när man var liten. Överraskningsmomentet fungerade då och borde rimligtvis fungera nu också.

Medan jag ältar för- och nackdelar tycker jag att vi slår ett slag för sjukt bra musik. För det är ju trots allt det viktigaste. Efter familjen. Och efter Liverpool. Eller ja. Delad andraplats kan vi väl säga. Skit samma. Tobias Sammet kan vara en av vår tids största kompositörer. Lyssna och njut.

Vill bara avsluta med en liten fundering. Jag har fått för mig att våra kära banker anklagas för att tjäna en hiskeligt massa pengar. Om nu det stämmer borde de inte kunna göra något för kunderna. En ränte-fri månad tycker jag hade varit en lämplig uppmuntran.

Är jag naiv nu igen?

Avantasia & Amanda Somerville – Farewell (live @ wacken)

Årets höjdpunkt. Nästan.

Lillfisen och mig själv gjorde ett tappert försök att besöka International Street Market i torsdags när allt drog igång. Ett mindre skyfall gjorde att vi var i princip de enda där och lusten att provsmaka tysk korv och engelsk cheddar var som bortblåst. Intrycket var dock att det här är överlägset den bästa utomhusmarknaden man kan besöka i byn.

Idag bjöds det på bättre väder vilket gjorde att hela familjen hamnade på torget och åt fransk kycklinggryta. Det smakade smaskens men jag måste säga att jag så här i efterhand ångrar att jag inte gav mig på fjolårets stora snackis. Känguruburgaren från (håll i er nu) Australien. Förhoppningsvis landar evenemanget i staden även nästa år för jag är frälst och tänker definitivt tillbringa mer tid där nästa gång. Och naturligtvis äta burgare från andra sidan jordklotet.

Förutom att besöka matmarknad har jag  lyckats köpa nya dojjar att skutta runt i skogen med, ny armhållare till telefonen och nya lurar som faktiskt sitter fast i öronen. Jag har även införskaffat två nya hörnlister samt tre nya växter till rabatten vid entrén. Känns som att det får räcka så. Nu häller vi upp skruvar i skålen och slänger på första Falk-filmen.

Efter att vi tagit oss genom dagens musikvideo.

Och bara för att vara lite tydlig så är ju inte den här matmarknaden det bästa som hänt alla kategorier. Det har ju släppts en och annan skiva även i är.

Bästa utomhusmarknad ja. Den bästa marknaden (eller mässan) är ju självklart skivmässan. Nästa chans till lite grävning är 31 oktober.

Vi snakkes!

Savatage – When The Crowds Are Gone

Början på slutet… (eller?)

Ja så var den här semestern förbi. Som vilken familjemedlem som helst så har jag besökt en och annan djurpark, någon nöjespark och ett annat land. Badstränder har det blivit riktigt dåligt med dock. Tyvärr. Kan skylla på vädret om jag vill men väljer att ta på mig det ansvaret själv. Precis som alla andra hade jag naturligtvis önskat något mer hyfsat väderlek men det blir ju inte bättre av att gnälla om det.

Jag vill också välja att inte se detta som slutet på semestern utan början på något annat. Vad vet jag inte men jag har bestämt mig för att vara positiv. Den senaste tiden (läs minst halvåret) har innehållit alldeles för mycket negativ laddning för att det ska vara hälsosamt. Jag mår skit och så gör också folk i min omgivning. De kanske inte mår skit men de tycker definitivt att jag är en surgubbe av rang och så vill jag inte ha det. Det får vara slut med det nu. Ingen mår bra av att tänka dåliga saker.

Så. Semestern är inte slut. Eller jo det är den ju men nu börjar nästa resa. Den fantastiska hösten. Ja ni hör ju. Den här hösten kommer bli fantastiskt bra av två anledningar. Nummer ett är att jag ska vara föräldraledig och få spendera mer tid med min dotter. Göra sådana där grejer som pappa och dotter gör. Ni vet. Lekplatsen och sånt. Det kommer bli grymt.

Den andra grejen som kommer göra den här hösten grym är att jag tänker lägga lite energi på att sparka igång min enskilda firma. Det har gått upp för mig att jag måste hitta på något eget om jag ska få hålla på med det som jag tycker är roligt. Ingen annan kommer göra det åt mig.

Tror jag för mycket om mig själv? Ja så kanske det är men hur som helst så är det bara mig själv jag kan påverka. Som jag vill påverka.

Ytterligare värdelöst vetande.

Jag har snart fått ordning på ”mitt” rum nere i källaren. Det kallas ”mitt” rum för att det innehåller mest musik. Enbart musik just nu faktiskt om man ska vara ärlig. Snart kommer det även stå en soffa där samt ett skrivbord. Mest troligt kommer det fortfarande anses vara ”mitt” rum då jag kommer vara den som hänger där mest. Det jag vill ha sagt med detta är att det ska bli grymt trevligt att kunna gå ner i källaren, lägga en skiva på tallriken, lägga sig i soffan och bara vara.

Ni kan med andra ord räkna med en och annan amatörmässig recension under hösten. Både Maiden och Saxon släpper nya plattor och det är definitivt värt att skriva hem om.

Så vet ni.

Jag vill väl på något sätt säga förlåt till berörda parter som på ett eller annat sätt drabbats av min surhet den här våren. Det har inte varit meningen så…

Förlåt!

Glaset är alltid halvfullt!

Nu låter vi hösten 2015 komma!

Ed Kowalczuk – Heaven (live)

Ibland kommer man på vad som är viktigt

Solen den går ned over gaden
Stemmerne får tusmørkelyd
Vi spiller bold mod facaden
Og så med et der ryger min dyd

Og floridor ja og cellestin
De siger hva ska du ha min dreng
Jeg si’r det bedste
Til mig og mine venner

Billy var på speed i Herstedvester
Ca. sytten dage på pip pip
Der var discofil-musik og skrigende gæster
Og gamle venner på trip

Og floridor ja og cellestin
De siger hva ska du ha min dreng
Jeg si’r det bedste
Til mig og mine venner

Sjakalerne de begyndte og grine
Da de første ruder de røg
Og drengene de gik på line
I crepe-de-chine og tøsetøj

Og floridor ja og cellestin
De sagde hva ska du ha min dreng
Jeg sa’ det bedste
Til mig og mine venner

Nerverne som glas på resteniler
Skøjteløb på Bagsværd sø
Kærlighed i kolde biler
Og så er man sgu bange for at dø

Og floridor ja og cellestin
De siger hva ska du ha min dreng
Jeg si’r det bedste
Til mig og mine venner

Kim Larsen – Det Beste Til Mig Og Mine Venner

När man känner att man måste skriva…

…så blir det ungefär så här.

Ibland kommer man på att man saknar något. Det kan vara i princip vad som helst. En ingrediens till matlagningen. Ett kort när man lägger patiens. Eller som det oftast är i mitt fall en skiva. Innan förra söndagens skivmässa kom jag på att jag saknar både Load och Reload på vinyl. Visst har jag dem på cd men det är ju något speciellt med den där stora svarta plastbiten. Att jag dessutom lovat mig själv att inte köpa dubbletter är också som bortblåst.s

Jag tänker inte ta den diskussionen huruvida Metallica föll av musikkartan någonstans i början på 90-talet när det släppte den svarta skivan. I min värld gjorde de inte det. Jag kan till viss del hålla med om att den musikaliska förvandlingen gick ganska fort men både Load och Reload är två briljanta album. Punkt.

Det var alltså dessa två alster som var mitt huvudfokus på mässan förra söndagen. Fick jag tag på dem? Icke! Det var 20 säljare på plats och inte någon av dem kunde skaka fram en utav dem. Nu vet jag att det är sällsynta plattor jag riktat in mig på men ändå. Nu hittade jag rätt mycket annat kul så jag är inte alltför missnöjd.

Så.

Jakten går vidare.

Fixa det med musik

Idag har varit en sådan där skitdag ni vet. När allt bara är grymt trögt och man vill helst bara glida ner i sängen och dra täcket över huvudet. Det märkliga är att det finns ingen speciell anledning. Jag gick och funderade ett tag på varför jag varit uttömd på energi men har liksom inte kommit på något bra svar. Det var väl helt enkelt bara en sån dag.

Hur gör man då för att bota de här vardagsdeprisionerna? Jag brukar göra det med musik. Eller roliga aktiviteter. Men oftast musik. Under en period i mitt liv hade jag en uppladdningslåt. Ni vet en låt som man lyssnar på precis innan man ska göra något viktigt. I mitt fall var det oftast precis innan jag skulle börja lira skivor för en folksamling på lokal inrättning. Låten som hängde med mig väldigt länge var Six med All That Remains. Ni som någon gång lirat Guitar Hero har nog koll på vilken låt det är. För er andra. Klicka på play precis här under och håll i hatten.

Det senaste har jag hittat en ny favorit bland alla stenhårda låtar. Skottska Yashin har gjort en sjuk tribute på Metallicas Wherever I May Roam. Jag gillar inte rena covers men när personerna som ligger bakom tagit till sig låten, tuggat på den en stund och spottar ut en egen version så är det helt okej. Det är en fördel om ni hört originalet men oavsett så kommer ni få er en åktur som heter duga. Enda passusen är att jag egentligen skulle vilja stryka den rena sången i låten men det andra väger upp så de klarar sig den här gången. Press play on tape!

Frågor på det?

Nu har jag faktiskt helt tappat bort mitt lagom charmerande humör och glidit in i någon form av fånleende stadie. Tänk vad skönt att vi har de där tonerna att luta oss tillbaka på.

Fyra nätter i nytt sovrum

Tänk vad tiden går fort. Det känns som igår när vi hittade huset på Fjärilsgatan på Hemnet och bestämde oss för att åka och titta. Det har runnit mycket vatten under bron sedan dess men vi har alltså redan hunnit tillbringa fyra nätter under vårt nya tak. Vi har dessutom hunnit med att måla taket i tre rum, väggen i ett rum och tapetsera en vägg i vårt sovrum. Nästa projekt på tur är minis rum. Gissa om det ska bli rosa?

Det har också hunnit bli 2015 och jag misshandlar den här bloggen mer och mer. Om jag inte haft ro till att skriva tidigare så är min högst kvalificerade gissning att det inte kommer bli mer stunder över den närmsta tiden. Det är en behaglig känsla att skriva så jag hoppas verkligen jag har fel.

Just nu kretsar allt kring det nya boendet och arbetet med att komma i ordning där. I och med att vi flyttar från en tvårummare på 58 kvadratmeter till ett radhus på 136 kvadratmeter är det lite att fylla upp. Det är också en del tapeter som ska bytas ut och en del väggar som ska målas om. När det blir vår/sommar är det en panel som ska bytas på ett förråd och väggar ska målas om på själva huset.

Var det någon som sa fritid?

Trodde jag verkligen att jag skulle få mer tid över när vi köpte hus?

Nej naturligtvis inte.

Just nu längtar jag mest tills det rummet som kallas mitt blir klart. Musik, film och en del sköna möbler att sitta i. Och ett skrivbord att jobba vid.

Det kommer bli bra!

Bara för att skoja till det, och ge mig ännu fler måsten, har jag laddat ner appen Storytel. Jag vill verkligen bli bättre på det här med böcker.

Åtminstone att lyssna på dem.

Dygnet har bara 24 timmar väl?

Det gäller att passa på. Att ta vara på tiden. Snabbare än vad du tror är den slut.

Örebro levererar! Igen!

För er som inte vet om det så härstammar otroligt mycket bra musik från en stad lite lätt nordost om Fjugesta men helt norr om Degerfors. Väster om Hallstahammar kan man också säga utan att överdriva allt för mycket. Ni som kan er geografi fattar direkt att jag snackar om Örebro. Denna så gravt missuppfattade by har under de senaste årtiondena producerat stora mängder riktigt bra musik. Jag har i ganska många inlägg pratat mig varm om WOLF (kolla in det här) men nu är det dags för en nykomling.

Evil Conspiracy har förvisso några år på nacken men det är först i år som debuten är släppt. Jag har inte hört mer än Rule The Ruins men hoppla Kerstin vilket ös det är. Tror du mig inte? Tryck på ”play” på videon här under och håll fast dig!

Evil Conspiracy – Rule The Ruin

Spring Tomas, spring!

Vet ni. Jag är rätt så mallig över det här med mitt springande. Innan jag tog de första löpstegen i Bovallstrand den här sommaren hade jag inte haft ett par löparskor på mig på i runda slängar 20 år. Det är ganska lång tid. Det har förvisso blivit rätt många fotbollsträningar och innebandymatcher men ingen regelrätt löpning. Det är därför jag klappar mig själv lite extra på axeln för att jag faktiskt fortsätter att springa och inte la upp skorna på hyllan efter tre rundor i spåret.

Sen måste jag nog reflektera lite över det här som hände igår i Sverige. Det var valsöndag och som ni redan vet så blev det ett byte i bregottfabriken. Det som förvånar mig mest är två saker. Nummer ett att det faktiskt blev ett maktskifte. Är det någon som på fullaste allvar kan påstå att Sverige fungerar bra? Det andra är att folk på riktigt verkar vara förvånade över att SD får nästan 13% av rösterna. Så länge som vi konstant vägrar ta debatten med dem och avfärdar dem som ”bara rasister” så kommer de få vatten på sin kvarn. Mona Sahlin har väl inte sagt speciellt mycket vettigt i sina dagar men igår under valvakan sa hon faktiskt några kloka ord.

”Vi ska inte ta debatten med deras företrädare utan deras väljare”

Precis så tror jag det är. Majoriteten av de som röstar på SD har nog faktiskt inte den blekaste aning av vad de röstat på.

Så tror i alla fall jag.

Okej vi släpper politiken.

Det har släppts sjukt mycket bra musik i år. En platta är debuten från Blues Pills. Sångerskan Elin Larsson har en av de sjukaste röster jag hört. På ett bra sätt då alltså.

Blues Pills – Devil Man (live)