Man får inte bli uppgiven. Får inte ge upp.

Jag har skrivit ett inlägg om min resa. Det är förvisso en kort resa i sammanhanget och om man jämför med andra men det är min resa. Och jag tycker att den har varit helt bedrövlig. Inlägget är dessutom inte så kort och inte publicerbart. Just nu har det blivit som en form av terapi och minnesanteckning för egen del.

Nu tänkte jag skriva om min senaste erfarenhet av den svenska sjukvården. Huvudattraktionen utspelade sig i måndags men började redan förra veckan. Eller ja. Naturligtvis hänger det ihop med ytterligare tidigare händelser men vi kör från förra veckan.

Med en snabb recap från lite tidigare.

Måndagen den 31 oktober (alltså i måndags) var min tredje magnetröntgen inplanerad. Första gången fick jag panik när de körde in mig i tunneln. Jag visste att jag har problem med trånga utrymmen men det där. Jag kan inte förklara känslan jag fick. Jag bröt bara ihop.

Andra gången jag skulle göra undersökningen med magnetkamera fick jag Stesolid utskrivet. 10mg tabletter. Tyvärr fick vi aldrig provat om de fungerade för smärtan gjorde att jag inte kunde ligga ner. Och man måste verkligen ligga raklång när man ska in i tunneln. Ska jag nämna något om tabletten så kände jag ingenting. Kanske ett litet ”pirr” efter 2-3 timmar men det kan lika gärna varit att jag inte ätit på hela dagen.

Här får ni några citat från sköterskorna direkt efter andra försöket:

”du måste in akut och få ordentlig smärtlindring och lugnande”

”det är inte mänskligt att göra det här med den smärtan”

Så sa de.

Läkaren vid röntgen i Göteborg skickade brev till min läkare på vårdcentralen. Jag pratade med min läkare på vårdcentralen.

Vad hände?

Jag placerades i kö hos ortopeden utan tid för planerat besök. Hos ortopeden. Som behöver röntgenbilderna för att kunna göra en bedömning av mig. Dessutom med beskedet att det skulle ta minst sex månader.

Tid hos röntgen? Nej det fanns ingen.

Jag fick prata med ny läkare på vårdcentralen som förstod bättre och jag fick en tid för magnetröntgen den 31 oktober. Det är där vi är nu alltså.

För att vara på den säkra sidan ringde jag förra måndagen till röntgen för att dubbelkolla så informationen om smärtlindring och lugnande hade gått fram. Informationen var då att de har lugnande men ordinerar inte smärtstillande utan det får jag ta med min läkare på vårdcentralen. Jag ringde vårdcentralen och pratade med en sköterska som skulle ta detta vidare till min läkare. Han eller någon annan skulle återkomma.

Jag hörde ingenting.

Så i fredags ringde jag igen. Jodå det stod att ”läkare ska ordinera röntgen smärtstillande i form av Ketogan”. Nu i måndags gick även min sjukskrivning ut så jag fick en tid hos min läkare för det. När jag frågade honom om han ordinerat smärtstillande blev han helt frågande. Det hade han inte gjort och tyckte att det var röntgens sak att göra. Han skrev dock en handskriven lapp med information till röntgen att han ordinerade 5mg Ketogan intravenöst eller intramuskulärt.

Väl på röntgen var informationen att de hade inte smärtstillande där och de tog inte hem det speciellt för mig. Jag erbjöds 5mg Stesolid som stolpiller. Jag berättade om att jag inte kände av 10mg i tablettform men det kanske var skillnad på tablett och stolpiller. Nej inte mer än att stolpiller tas upp snabbare.

Så.

Här stod jag alltså och skulle göra en undersökning som jag inte klarade av första gången på grund av klaustrofobi och andra gången på grund av smärta. Jag stod där helt utan smärtstillande och med en lägre dos lugnande än det som inte hjälpte förra gången.

Hur det gick?

Jag vill säga så här. Personalen på röntgen var fantastiska. Läkaren insåg snabbt att det här kommer inte fungera. Han ringde ganska omgående till ortopeden och det kom två läkare. De fixade 5mg Ketogan vilket är det man får ge utan övervakning. Ska man proppa i någon högre dos måste en narkosläkare vara med och ha koll på bland annat andning. Jag kände av Ketoganet en aning men hade behövt högre dos. Och jag hade definitivt behövt högre dos av Stesolidet.

Läkaren på röntgen var helt på det klara med att det här fungerar inte. Det som återstår är sövning på Näl där de har resurserna för den sortens undersökning. Han skulle informera min läkare på vårdcentralen.

Igår när jag ringde till vårdcentralen så visste de ingenting. Jag ringde röntgen och enligt dem stod allt i min digitala journal så hade de bara öppnat den hade de sett. Det hade funnits där sedan i måndags. Det var även postat på brevlådan i tisdags så brevet borde komma fram på onsdagen. Igår alltså. Jag fick en telefontid nästa tisdag med min läkare. Tidigare än så fanns ingen tid.

Förhoppningsvis har han både hunnit läsa röntgenläkarens information och tagit kontakt med Näl för min undersökning. Om det innebär att skicka remiss eller att faktiskt ringa och prata med någon bryr jag mig inte om. Bara något är gjort. Tydligen var det minst två månaders väntetid på den här sortens behandling/ingrepp och då vill jag inte att det ska segas redan från starten.

Ska jag sammanfatta? Nej det kan jag nog inte göra än. Nu ska jag leta reda på chefen för vårdcentralen och uttrycka min åsikt. Om det är hen som ska ha den vet jag inte men jag måste börja någonstans.

Okej det blev inte så kort det här heller. Då kanske ni förstår hur långt det andra inlägget är.

Här ovan står 916 ord. Mestadels negativa ord. Jag vill inte avsluta negativt så för att fira att Metallica snart släpper ny skiva tar jag en kopp kaffe.

Och lyssnar på senaste singeln, Atlas Rise, från kommande plattan.

Metallica: Atlas, Rise! (Live – Bogotá, Colombia – 2016)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *