Det långa inlägget om rädsla och magnetröntgen

Så har det då hänt. För första gången i mitt liv är jag sjukskriven. Jag har varit det sedan 1 september och helt ärligt så börjar jag bli aningen trött på att ligga hemma i soffan. För det är ungefär det jag gör. Min diagnos? Den är något oklar i nuläget. Vi vet att jag har fantastisk smärta i mitt högerben. Vi vet att det är ischiasnerven som orsakar smärtan. Vad vi inte vet är varför ischiasnerven är förbannad. Det kan vara en del olika saker och för att få reda på det så krävs det magnetröntgen.

Magnetröntgen.

Nästa gång jag gör ett försök att komma in i den där tunneln så blir det tredje gången. Första gången jag var nere på Haga röntgen så insåg jag att mina problem med trånga utrymmen var värre än vad jag vetat tidigare. Min plan var att blunda mig genom hela proceduren och lyssna på medhavd musik. Min plan var att inte ägna en tanke åt att jag låg i ett trångt rör. När sköterskorna puttade in mig i hålet tog först mitt ena knä emot. Okej det är trångt men det gick fortfarande ganska bra. När sen huvudet åkte in i tunneln blev det svart. Svart. På ungefär en sekund kom den där känslan som är så svår att förklara men den är obehaglig. På ren svenska så är den jävligt obehaglig. Det gick helt enkelt inte och när hjältarna till sköterskor drog ut mig ur tunneln låg 184 cm lång och 90 kilo tung Tomas och grät på britsen. Jag var helt käckt och resterande delen av dagen innebar ångestattacker och tårar. Fruktansvärt obehagligt.

Andra gången jag var nere på Haga röntgen och försökte komma in i den där tunneln hade jag fått Stesolid utskrivet. Det ska tydligen göra mig lugn och fin. Tyvärr fick vi aldrig provat om tabletterna hjälpte. Jag försökte men på grund av smärtan kunde jag inte lägga mig raklång på britsen. Då grät jag igen. På grund av smärtan? Kanske lite men mest för att jag blev besviken. Jag ville ju göra magnetröntgen så att jag kan få svar på vad som är fel.

I tisdags tröttnade jag. Och min sambo. Jag ringde till vårdcentralen och fick en tid hos min läkare. Han har under hela den här tiden inte velat träffa mig. Eller som han sagt ”inte behövt träffa mig”. Hade han fått se mig hade nog saker gått lite snabbare. Hoppas jag. När vi var hos honom i tisdag kunde han inget göra. Hans enda råd var att åka till akuten på Näl. Och vänta.

Vänta.

Vänta.

Och vänta.

Jag kom dit klockan 12. Klockan 14 fick jag komma in på ett rum. Pratade med två sköterskor som tog tempen och blodtrycket på mig. Jag hade högt blodtryck. Det kunde bero på smärtan sa hon. Och att jag var en av de mest uppstressade patienterna där. Det sa inte sköterskan utan det var mer min egen analys eftersom jag inte gillar sjukhus. Alls. Man skulle kunna säga att jag är rädd. Hur som helst så passade de mig vidare till ortopeden. För det var dit som min läkare skickat remissen för en vecka sedan. I det väntrummet satt jag till 17:30. Det är ganska många timmar när man är trött, har ont, är ensam och inte ätit mer än två bananer och ett päron på hela dagen. Någonstans under de här timmarna kapitulerade jag för rädslan och messade min mamma.

När jag väl fick komma in och träffa en läkare på ortopeden blev allt väldigt bra. Eller ja. Så bra som det kan bli när man går dubbelvikt på grund av smärta. Han ställde frågor, klämde och tittade på mig. Och han förklarade. Det kom en sköterska som kollade urinen via ultraljud och tog prover. Ja tog prover. Ni vet i armen. Det är här jag vill klappa mig själv lite på axeln. Jag har inte bara klaustrofobi utan är också hysteriskt rädd för sprutor. Men det gick bra. Min mor stod på min vänstra sida och visade bilder på Lova och från deras semester i Spanien. Sköterskan var väldigt duktig och det enda jag märkte av provtagningen var ett litet stick. Det skulle ta en timme att få svar.

Tio minuter efter att den första sköterskan varit inne kom det en till. Den här gången var informationen att det skulle ta två timmar för provresultaten. Inte så positivt men vi fick informationen. Vi frågade om cafeterian var öppen men tyvärr inte. Efter fem minuter kom sköterskan med fyra ostsmörgåsar och två koppar kaffe. Service i världsklass. När sen väl proverna kommit och de visade sig vara bra så var det dags att åka hem. När jag åkte till Näl tidigare på dagen trodde jag att jag skulle få göra en magnetröntgen. En akut sådan. Det var lite så min läkare på vårdcentralen lade fram det. Läkaren på ortopedakuten förklarade att det görs inga akuta utan alla röntgningar med magnetkamera är planerade. Så för min del är det bara att vänta på en tid. Om min mor och jag tolkade läkaren rätt så handlar det om max två veckors väntetid.

Så för att summera. Man kan ha många åsikter om den svenska sjukvården. Om jag får lugna ner mig lite så tror jag att min enda åsikt är att de får för lite pengar. Om nu vårdköerna är så långa så behövs det mer personal och bättre (eller mer) resurser. Förutsatt att det finns sköterskor att tillgå så hade t ex kön till magnetröntgen kunnat kortas om de röntgade fram till klockan 21 på kvällarna och på helger.

Det där är ju bara en del i vården och det finns säkert hundra andra vårdinstanser som behöver pengarna och resurserna bättre. Men börja där då. Det här var bara ett exempel. Min poäng är att det saknas pengar. Så. Vem tar alla stålar? Feta gubbar i kostym som inte har en aning om hur det ser ut på landets akutmottagningar?

Jag har förövrigt fått hem Bruce Springsteens biografi. Bortsett lite fotboll med start 13:30 idag så tänkte jag ägna hela lördagen och halva söndagen åt den. Min bättre hälft jobbar ikväll samt dubbla pass imorgon och med tanke på min fysiska status så är vårt barn hos sina morföräldrar. Vad hade vi gjort utan mor- och farföräldrar?

Och framförallt. Vad hade jag gjort utan min sambo? Denna fantastiska människa som jobbar med att ta hand om äldre personer. Som kommer hem och får ta hand om både sin sambo och sin dotter. Och vårat hus. Bara för att ge ett exempel. När Helena jobbar tidigt så åker hon hemifrån strax efter klockan sex. Det är ungefär samtidigt som jag kliver upp för att ta första omgången med smärtstillande. Då står det färdiga mackor i kylen och en termos med kaffe på bordet. När det sen är dags för lunch behöver jag bara gå ut och öppna kylen, ta den färdiga tallriken och ställa den i microvågsugnen. Och sen äta. För min sambo har stått hela kvällen innan och lagat mat till mig.

Jag har aldrig, och kommer aldrig, förneka att jag kan vara en av världens mest bortskämda personer. Det började (enligt rykten och hörsägen) redan när jag var liten med min mor. Sen har jag varit bortskämd av min mormor och morfar i hela mitt liv. Och nu min sambo. Jag är för evigt tacksam för allt som Helena gör för mig nu när jag inte kan ta hand om mig själv. Jag är för evigt tacksam för att jag fått växa upp med min mamma och min mormor och morfar som skämt bort mig med kärlek under hela min uppväxt.

Jag har fått lära mig att vara bortskämd kan vara så mycket mer än att få allt man pekar på.

Mitt nöje om dagarna nu då? Kaffe är ett nöje. När termosen som min sambo förberett är slut så får jag så vackert hasa mig ut i köket och sätta på en ny panna. TV-serier är ett annat nöje. Jag har sett tio säsonger Criminal Minds och en säsong av Wicked City så nu tar jag tacksamt emot förslag på andra serier. Football manager är ett tredje tidsfördriv. Om en månad släpps nästa spel. Då är jag förhoppningsvis inte sjukskriven.

Röntgningar? Ganska konstigt ord det där.

Tack för att du läst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *