Det vackraste jag vet

Först.

Ja men det här verkar ju utveckla sig till en riktigt bra fotbollsvecka. I måndags gjorde Oddevold plattmatch of the year. Idag upprepade Liverpool bedriften och imorgon har Oddevold en sista chans att toppa. Jag vet inte om jag vågar titta.

Jag tror mig hur som helst veta att Liverpools manager inte har speciellt mycket tid på sig att börja prestera.

Men det är ju bara vad jag tror.

Sen tänker vi till och kommer på…

Som tur är så landade det en liten varelse i mitt liv för si sådär tre år sedan som har fullkomligt raderat efter-match-ångest. Visst att jag under själva spektaklet mår som en potta skit men när domaren väl blåst av så känner jag ingenting. Det finns liksom viktigare saker att bry sig om.

Som till exempel min dotter

Idag jobbar mamman kvällspass så då har vi hela eftermiddagen och kvällen för oss själva. Hon och jag. Vi åker buss, tittar på tåg och gungar på lekplatsen. Vi äter hamburgare (bara för att vi kan), busar och häller upp låtsaskaffe till varandra. Vi badar (eller mest liten faktiskt) och pappan försöker utbilda i musikstilar. Inte helt otippat är det inte jag som vinner utan till slut så står man där och kråmar sig till ”Let it go, let it go, can’t hold it back anymore….”.

Det här är saker som vi naturligtvis gör när mamman är med också men det blir ändå lite speciellt när det bara är vi två. Det tycker jag om.

Jag och Lova!

Dagens soundtrack (bortsett det mest uppenbara):

The Moody Blues – Nights In White Satin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *