Man får inte bli uppgiven. Får inte ge upp.

Jag har skrivit ett inlägg om min resa. Det är förvisso en kort resa i sammanhanget och om man jämför med andra men det är min resa. Och jag tycker att den har varit helt bedrövlig. Inlägget är dessutom inte så kort och inte publicerbart. Just nu har det blivit som en form av terapi och minnesanteckning för egen del. Nu tänkte jag skriva om min senaste erfarenhet av den svenska sjukvården. Huvudattraktionen utspelade sig i måndags men började redan förra veckan. Eller ja. Naturligtvis hänger det ihop med ytterligare tidigare händelser men vi kör från förra veckan. Med en »

Arvet efter en stor människa

Idag är det fem år sedan min morfar lämnade oss. Jag vill gärna säga att det inte gått en enda dag utan att jag tänkt honom men det har det ju säkert. Fast det är inte många. Speciellt inte sedan 10 december ifjol när mormor gjorde honom sällskap. Jag kan fortfarande känna den där känslan jag fick när jag såg min mammas namn i displayen på mobilen. Jag tror att det var på tisdagen samma vecka som morfar gick bort som min mamma ringde mig mitt på dagen. Morfar hade slutat äta och låg bara i sängen. Jag stämplade ut »

Det långa inlägget om rädsla och magnetröntgen

Så har det då hänt. För första gången i mitt liv är jag sjukskriven. Jag har varit det sedan 1 september och helt ärligt så börjar jag bli aningen trött på att ligga hemma i soffan. För det är ungefär det jag gör. Min diagnos? Den är något oklar i nuläget. Vi vet att jag har fantastisk smärta i mitt högerben. Vi vet att det är ischiasnerven som orsakar smärtan. Vad vi inte vet är varför ischiasnerven är förbannad. Det kan vara en del olika saker och för att få reda på det så krävs det magnetröntgen. Magnetröntgen. Nästa gång »

Hur länge har man råd att vara naiv?

Det var en gång en liten gosse. Och så vidare. Jag tänker inte dra någon läskigt lång historia här utan komma till sak med en gång. Varje gång jag stått inför ett problem så har det löst sig. Alltid. Dessutom utan några större bekymmer. Nåväl. Några gropar har man väl trampat i och några skavanker har det blivit men i det stora hela inget att snacka om. Saker har rätt och slätt ramlat rakt i knät på mig. Ska jag vara riktigt ärlig mot mig själv så är det nästan som om jag har haft en egen bosse-fil genom hela »

Lycka i olika skepnader

Vem kan säga något annat än att leendet från ens barn är det mest värdefulla som finns. Utan konkurrens. Idag var vi en sväng till Emaus. Lova hade bestämt sig för att rida. Själv. Hon är ju stor tjej nu. Och som hon red. Det var inte minsta tecken på att tycka det var obehagligt. Bara ren och skär glädje när hon fick sätta sig i sadeln. Det mina vänner är utan tvekan det som betyder mest. Det finns naturligtvis andra saker som gör mig lycklig också. När man har köpt en platta och får gåshud på första lyssningen. När Liverpool gör »

Det vackraste jag vet

Först. Ja men det här verkar ju utveckla sig till en riktigt bra fotbollsvecka. I måndags gjorde Oddevold plattmatch of the year. Idag upprepade Liverpool bedriften och imorgon har Oddevold en sista chans att toppa. Jag vet inte om jag vågar titta. Jag tror mig hur som helst veta att Liverpools manager inte har speciellt mycket tid på sig att börja prestera. Men det är ju bara vad jag tror. Sen tänker vi till och kommer på… Som tur är så landade det en liten varelse i mitt liv för si sådär tre år sedan som har fullkomligt raderat efter-match-ångest. »

Stumma ben och tryck över bröstet

Löpningen flyter på. Kan man säga. Jag tycker det är lite kärvigt att det känns som att det inte blir lättare. Nu har jag snart samlat ihop till ett helt maraton den här sommaren så det är väl inte så att jag springer ihjäl mig men jag tycker ändå att det borde vara lite lättare att springa de där nedrans fem kilometrarna. Eller är det bara jag som är ivrig? Idag blev det ynka 3,2 kilometer och dessutom på asfalt. Det kändes direkt att det här med att springa på svart underlag inte var särskilt lyckat. Inte än i alla »

Det haglar ordspråk

Jag har alltid sagt att chansar man inte så vinner man inte. Jag har med ålderns vishet även förstått att mottot skynda långsamt kan vara bra att tillämpa ibland och att det finns alltid två sidor av myntet. Det sistnämnda är jag grymt nöjd med att jag verkligen förstått. Jag ska ge det en dag men sen är det nog dags att smida medans järnet är varmt. För om vi ska vara riktigt ärliga så är det dags för en förändring. Nu handlar det bara om att hitta rätt sätt att göra det på. Det finns några olika sätt och det »

Ibland vågar man inte – det bara är så

Idag var en sådan dag när jag kände att jag ville skriva något här. Man kan nästan till och med sträcka sig till att säga att jag kände att jag behövde skriva något. Men som vanligt under det senaste året har det oftast blivit skrivkramp för Tomas när ”nytt inlägg” klickas upp. Kanske är det som så att jag vet vad jag vill skriva men inte kan få fram det i bokstäver. Eller är jag feg och inte vågar rita ner det jag har på hjärtat? Man vet ju aldrig vem som läser. Jag kan väl säga att trots att »

Vi avrundar veckan med lite etersnack

För er som inte är med så är det söndag och en helt overkligt läskig vecka börjar närma sig sitt slut. Själva inledningen på veckan var det inga konstigheter med utan allt har liksom samlat sig till de sista dagarna. En vän har försvunnit, Skandinavien har varit med om det värsta och fegaste attentatet någonsin och Amy Winehouse har gått med i den berömda Club 27. För min del så avslutas veckan med en tur till Kungshamn och fem timmar i Radio Sotenäs tillsammans med det gamla radiogänget. Det ska bli riktigt roligt att promenera in i de lokalerna igen. »