En bra start på året?

2017. Det är samma visa varje år så jag tänker inte lägga så mycket vikt vid det. Ja man måste lära sig skriva en sjua istället för en sexa. Hur svårt kan det vara. Har det nya året börjat bra då? Med tanke på de kroppsliga förutsättningarna så har det här året alla förutsättningar att bli precis hur bra som helst. Jag står nästan på noll vad gäller både rörlighet och kroppsform. Efter att ha legat stilla i soffan i två månader samlar man på sig lite extra kilon som man väl helst hade sluppit. Men som vanligt är det »

Man får inte bli uppgiven. Får inte ge upp.

Jag har skrivit ett inlägg om min resa. Det är förvisso en kort resa i sammanhanget och om man jämför med andra men det är min resa. Och jag tycker att den har varit helt bedrövlig. Inlägget är dessutom inte så kort och inte publicerbart. Just nu har det blivit som en form av terapi och minnesanteckning för egen del. Nu tänkte jag skriva om min senaste erfarenhet av den svenska sjukvården. Huvudattraktionen utspelade sig i måndags men började redan förra veckan. Eller ja. Naturligtvis hänger det ihop med ytterligare tidigare händelser men vi kör från förra veckan. Med en »

Arvet efter en stor människa

Idag är det fem år sedan min morfar lämnade oss. Jag vill gärna säga att det inte gått en enda dag utan att jag tänkt honom men det har det ju säkert. Fast det är inte många. Speciellt inte sedan 10 december ifjol när mormor gjorde honom sällskap. Jag kan fortfarande känna den där känslan jag fick när jag såg min mammas namn i displayen på mobilen. Jag tror att det var på tisdagen samma vecka som morfar gick bort som min mamma ringde mig mitt på dagen. Morfar hade slutat äta och låg bara i sängen. Jag stämplade ut »

Tomas är rastlös 2.0

Jo. Så är det. Ganska ofta frågar jag min dotter ”vart har du myrorna någonstans?”. I början pekade hon antingen på rumpan eller sa ”ruuuuumpan”. Och skrattade. Numera är hon kreativ och pekar på fötterna om hon springer runt eller på händerna om hon inte kan hålla dem i styr. Jag måste nog inse att det är jag som smittat henne. Jag kan inte vara still. Jag måste ha någonting att göra. Faktiskt precis hela tiden. Nästan. Visst kommer det stunder när jag bara vill ligga raklång på soffan i ett mörkt och tyst rum. Fast det är inte så »

Tomas är rastlös

Det är inget roligt att vara sjukskriven. Inte ens nästan. Nog för att jag kunnat fixa till både min egen sida (sandstromevent.se) och (bohusbataljon.se) samt lite annat småtrix för bland annat kusin så går tiden väldigt långsamt. Och någonstans känner jag mig lite skyldig gentemot min arbetsgivare. Jag vet att jag inte kan hjälpa att det blivit så här men ändå. Jag vill ju jobba och göra rätt för mig. Nästa vecka ska jag i alla fall ta mig ner till redaktionen och snacka med chefen. Och dricka kaffe. Är det någon som blir förvånad om jag säger att jag »

Det långa inlägget om rädsla och magnetröntgen

Så har det då hänt. För första gången i mitt liv är jag sjukskriven. Jag har varit det sedan 1 september och helt ärligt så börjar jag bli aningen trött på att ligga hemma i soffan. För det är ungefär det jag gör. Min diagnos? Den är något oklar i nuläget. Vi vet att jag har fantastisk smärta i mitt högerben. Vi vet att det är ischiasnerven som orsakar smärtan. Vad vi inte vet är varför ischiasnerven är förbannad. Det kan vara en del olika saker och för att få reda på det så krävs det magnetröntgen. Magnetröntgen. Nästa gång »

Tuffaste bokningen i mannaminne

På midsommardagen klockan 15:00 är tanken att jag ska påbörja den coolaste spelningen jag någonsin haft. Vill man överdriva en aning kan man hävda att jag ska vara förband till Bruce Springsteen. Det är förvisso ingen osanning men en ganska ordentlig putsning av sanningen. På riktigt ska jag lira i tältet på utsidan Ullevi innan det öppnar upp för konsert med Bruce Springsteen. Det är alltså där ”alla” kommer vara innan de kliver in på själva arenan för att bevittna bossen. Eller the boss som man tydligen måste säga. Oavsett förband eller inte så tycker i alla fall jag att »

Det sista…

Nej men. Jo då så är det. Jag är här och i allra högsta grad levande. Tänkte bara säga det. Och. Ta hand om er. Det är en stygg värld där ute. Vilken dag som helst kanske jag skriver något mer. Om det nya jobbet till exempel. Eller alla kommande projekt. Eller bara om världens bästa lilla tjej som snart fyller 4 år. 4 år? Avenged Sevenfold – So Far Away

Hur länge har man råd att vara naiv?

Det var en gång en liten gosse. Och så vidare. Jag tänker inte dra någon läskigt lång historia här utan komma till sak med en gång. Varje gång jag stått inför ett problem så har det löst sig. Alltid. Dessutom utan några större bekymmer. Nåväl. Några gropar har man väl trampat i och några skavanker har det blivit men i det stora hela inget att snacka om. Saker har rätt och slätt ramlat rakt i knät på mig. Ska jag vara riktigt ärlig mot mig själv så är det nästan som om jag har haft en egen bosse-fil genom hela »

Tänk att den här unge gossen håller på att bli vuxen

21 september 2015 var en stor dag! 37 år ung debuterade jag som hummerfiskare. Nu har jag naturligtvis varit med på en och annan tur och dragit upp hummertinorna men jag har aldrig tidigare varit med på den så heliga premiären. Jag har svårt att säga något annat än att det var väldigt speciellt. Nu hade vi förvisso tur med vädret men att kliva ut på bryggan halv sju på morgonen och blicka ut över sjön är i sig att likna med en religiös upplevelse. En sån här dag när det är liv och rörelse i nästan varenda sjöbod gör upplevelsen än bättre. »