I morse vaknade jag av att jag grät. Jag drömde att min ena syster hade en app på telefonen där gamla bilder fick liv och vi tittade på en bild av vår mormor. Det gjorde så ont och i drömmen storgrät jag. Sån där fulgråt när man hulkar sig. När jag vaknade så fanns känslan kvar men ingen gråt. Lova låg bredvid mig och snarkade (om man nu kan kalla det för det) sådär som 5-åringar gör. Liksom snosar mer. Det gjorde mig glad och för en stund glömde jag min dröm.

Vi sov ganska länge så när det väl var dags att gå upp insåg jag att det blivit lite bråttom. På söndagar tränar Lova fotboll och den får vi naturligtvis inte bli sena till. Dessutom är jag tränare för laget så det hade inte sett bra ut alls.

Väl hemma efter träningen blev det korv och pommes och sen bort till grannen för fika med nybaka lussekatter och pepparkakor. Och sen spelade Liverpool mot Everton.

Dagen har liksom gått i ett så när jag väl kom på att det är 10 december idag slog det mig. Idag är det två år sedan mormor lämnade oss och antagligen orsaken till min dröm.

Eller så vill jag bara tro det för att det föll sig så här.