Då var det dags. Jag hälsar härmed välkomna till min alldeles egna blogg. Den förra var förvisso också min men nu äger jag faktiskt domänen också. Det är mitt namn och nu mer än aldrig kommer jag få skriva precis vad jag vill.

Högst troligt kommer det bli precis samma tjöt som innan. Men det känns ändå fint att få göra det under egen flagg.

Idag är det alltså tisdag. Dagen som är långt från helgen. Men just den här dagen är inte sån. Det är kort vecka och imorgon är sista arbetsdagen. Nästan som torsdag alltså och det är ju en bra dag. Igår kväll satt jag och funderade på vad man kunde göra för att lyfta upp de här malätna dagarna. Tänk om man kunde hitta på något som gjorde att man såg fram mot tisdagen. Det enda vettiga jag kunde komma på var att göra som Rob Gordon i High Fedility. Listor. Det var antingen det eller sortera om skivsamlingen. Någon dag ska jag göra det också men som en start kändes en lista okej.

Nästa fråga blev naturligtvis vad första listan skulle innehålla. Nu är det inte min första lista i bemärkelsen lista. Men det är den första tisdagslistan. Och den första listan på den här bloggen. Att det skulle bli musik var ganska självklart. Mitt slutgiltiga val landade på bra debutalbum. Eller snarare riktigt grymma debutalbum. Det finns rätt många bra debuter men jag har försökt att inte ta ta de mest uppenbara. Listan kanske inte är helt komplett men jag hade ju ändå hela bussresan på sju minuter på mig att snickra ihop den. Jag har som sagt fått sålla friskt och däribland den kanske mest uppenbara plattan. Vi kan kalla listan för “Grymma debutalbum topp 6 till 10!”.

Så då går vi!

Vi börjar väl med den färskaste plattan. Australienska Airbourne släppte sin debut Runnin’ Wild 2007. För den snabbtänkte är det alltså fyra år sedan. Bara för att understryka att det är en bra debut så utsågs skivan till bästa debutplatta av Englands kanske största musiktidning Metal Hammer. Okej kanske inte största men definitivt viktigaste. Som alltid när man lyssnar på musik är det viktigt att man hör en vilja att komma någonstans. Låten måste ta mig framåt. Här lyckas grabbarna med det i varenda låt. Att gänget är influerat av en grupp med samma begynnelsebokstav är svårt att skoja bort. Sämre förebilder finns dock.
Näste man till rakning får bli herren Jeff Waters. Han släppte debut med sitt band i slutet på 80-talet. Alice In Hell heter plattan och är något så magiskt bra att jag nästan saknar ord. Av någon anledning glöms den här bort varje gång man snackar debutalbum. Band som Metallica, Iron Maiden och Guns n Roses har en tendens att ta överhand. Om det mot förmodan finns någon som missat den här plattan så gör ni bäst i att införskaffa den. Nu! Det finns några som toppar den här men det är inte många.
Om man ska ta en skiva som Tomas ganska nyligen upptäckt så hamnar Lynyrd Skynyrds debut Pronounced ‘lĕh-‘nérd ‘skin-‘nérd här. Visst har man fattat att låtar som Tuesdays gone, Simple man och Freebird är klassiker. Men att resten av skivan innehåller lika mycket guldkorn var det inget som hade talat om för mig. Skyll mig själv eller skyll på alla andra? Jag väljer alla andra i det här fallet.
Ytterligare en gamling på den här listan när jag väljer att plocka med Led Zeppelins första som kort och gott är självbetitlat. Med en etta efter. Eller var det först när de släppte andra som de började numrera? Hur som helst. Vi är så långt tillbaks som slutet på 60-talet här. Jag skulle vilja påstå att det här (tillsammans med Black Sabbath förstås) är embryot till vad vi idag kallar hårdrock, heavy metal, trash. Ja allt som har med distade gitarrer att göra. Den här skivan i kombination med min far är en stor orsak till att jag kallar mig hårdrockare idag.
Alla har väl hört talas om Parental Advisory. Ni vet texten som sitter på skivor där det kan förekomma fula ord. Den här lilla klisterlappen kom till någon gång på tidigt 80-talet och stor del det har Twisted Sister. Deras låt Under the blade blev starkt kritiserad av en dam vid namn Tipper Gore (ja det är Al Gores fru) då hon menade att texten handlade om sadomasochism. Dee Snider fick försvara sig och en hel hårdrocksvärld inför någon form av utskott som ville förbjuda hemsk musik. Ungefär så gick det till. Nu är det inte därför jag väljer att ha med plattan utan för att den riktigt bra. Eller ska jag säga att den har allt det där som fick tonåringar att gå bärsärk i början på 80-talet. En stor del jävlaranamma och en hel hög med shut-the-fuck-up. Det kanske fanns en anledning till att yrvädret Dee Snider fick föra hårdrockens talan.

Ja sådär ser det ut. Som sagt så är den här listan snickrad på kortast möjliga tid under de svåraste av förhållanden. Stadsbussarna i Uddevalla är inte att leka med vad gäller komfort. Det är ändå tryggt att veta att chaufförerna har kunskap om vart både gas och broms sitter.

Jag tar gärna del av mer bra debutalbum. Feel free att lämna en kommentar.

Det mest uppenbara debutalbumet saknas alltså!? Ja vi kör väl en liten tävling. Den första som klämmer ur sig vad världens bästa debutplatta heter bjuder jag på en malt vid lämpligt tillfälle.

Då var premiären avklarad. Det är lite smått och gott kvar att fixa till men det får jag ta under resans gång. Ser ni något som ser konstigt ut får ni gärna hojta till.

Första inlägget på egna domänen och med ny design. Lite grand som bostadsrätt kontra hyresrätt.

Jo jag har ägt julmust.de i några år. Närmare bestämt sen 2004 så varför det inte blivit något kreativt gjort innan är en bra fråga.

Har ni fler?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ccqqRNLw-AI]
Twisted Sister – Under The Blade (live @ Wacken 2003)