Onsdag har kommit att bli en liten favoritdag. Missförstå mig inte nu. Torsdag är fortfarande den bästa vardagen men onsdag är inte lång efter. Mest troligt på grund av att den inte är så långt före.

I och med att Liverpool inte längre är med de stora killarna och leker så är det med blandat intresse som jag bevittnar semifinalerna i Champions League. Igår när Barcelona spelade 1-1 mot Real Madrid och idag när Manchester United leder med 2-1 i paus över Schalke 04. Gårdagens möte var en något trevligare fotbollsupplevelse än första mötet då lagen å det faktum faktiskt spelade fotboll mer än att sparka ner varandra. Dagens match har (eller hade) jag inte så stora förväntningar på eftersom United vann första mötet med 2-0. Schalke har dock bjudit upp till kamp och med tanke på att United ställer upp med ett b-betonat lag så kändes det som att chansen fanns. Men då kanske man inte ska bjuda på massa mål.

Idag har vi varit och lämnat möbler i morfars rum på Österängen. För er som inte vet så är det ett äldreboende med avdelning för dementa. Det är där morfar ska bo i fortsättningen. Det är ett jättefint boende med fina lokaler och kanonbra personal. I alla fall om man ska tro ryktet. Under tiden mor och jag körde möbler var mormor hos morfar på det korttidsboende han varit på. När vi var klara hämtade jag henne. Det gör ont i mig på riktigt att se min morfar som han är nu. Det gör verkligen ont att behöva se mormor gå i genom det här. Det känns skitjobbigt att min morfar inte kunde fått ett värdigare avslut. Jag är dock helt övertygad om att han kommer få det bra på Österängen. Och det blir lätt för mormor att ta sig dit och hälsa på.

Jag behöver verkligen nya skor. I Trollhättan ska det tydligen finnas ett bra ställe. Kan ju vara värt att kolla upp innan sulorna ramlar av.

Jag har glömt att nämna att alla Saw-filmer är tittade på. Eller påtittade? För er som inte sett dem så ska jag inte avslöja för mycket. Jag kan nog inte hålla mig från att skriva ner följande. Ettan i en rad med filmer är som vanligt den bästa. Det finns ett fåtal undantag men de är lätträknade. Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till att den första Saw-filmen är briljant. Smart. Tvåan och trean håller också väldigt hög klass men i trean och fyran är det lätt att se vart det barkar hän. Nummer fyra, fem och sex går ifrån det som ettan och tvåan så smart byggde upp. Vändningarna. Aha-upplevelsen. I de senare blir det mer en lång test för hur mycket man kan se innnan man kräks.

Och så nummer sju. Ja vad ska man säga. Här verkar det som att allt krut, eller pengar, är lagt på att få så schyssta 3D-effekter som möjligt. Rätt skabbiga specialeffekter och rätt mediokert agerande från skådisarna. Det enda jag egentligen höjde lite på ögonbrynen åt var just den lilla och korta aha-effekten som fanns i slutet.

Sista filmen heter väl ändå Saw 3D, Tomas!?

Från en tia till en trea. På en tio-gradig skala. Det blir i snitt godkänt för de sju Saw-filmerna.

Sean Patrick Flanery har väl bara gjort en bra film eller?

Ytterligare en dag på jobbet utan ledning. Det är inte utan att man börjar fundera lite på vad som hänt.

The Answer – Comfort Zone