Jag har skrivit ett inlägg om min resa. Det är förvisso en kort resa i sammanhanget och om man jämför med andra men det är min resa. Och jag tycker att den har varit helt bedrövlig. Inlägget är dessutom inte så kort och inte publicerbart. Just nu har det blivit som en form av terapi och minnesanteckning för egen del.

Nu tänkte jag skriva om min senaste erfarenhet av den svenska sjukvården. Huvudattraktionen utspelade sig i måndags men började redan förra veckan. Eller ja. Naturligtvis hänger det ihop med ytterligare tidigare händelser men vi kör från förra veckan.

Med en snabb recap från lite tidigare.

Måndagen den 31 oktober (alltså i måndags) var min tredje magnetröntgen inplanerad. Första gången fick jag panik när de körde in mig i tunneln. Jag visste att jag har problem med trånga utrymmen men det där. Jag kan inte förklara känslan jag fick. Jag bröt bara ihop.

Andra gången jag skulle göra undersökningen med magnetkamera fick jag Stesolid utskrivet. 10mg tabletter. Tyvärr fick vi aldrig provat om de fungerade för smärtan gjorde att jag inte kunde ligga ner. Och man måste verkligen ligga raklång när man ska in i tunneln. Ska jag nämna något om tabletten så kände jag ingenting. Kanske ett litet ”pirr” efter 2-3 timmar men det kan lika gärna varit att jag inte ätit på hela dagen.

Här får ni några citat från sköterskorna direkt efter andra försöket:

”du måste in akut och få ordentlig smärtlindring och lugnande”

”det är inte mänskligt att göra det här med den smärtan”

Så sa de.

Läkaren vid röntgen i Göteborg skickade brev till min läkare på vårdcentralen. Jag pratade med min läkare på vårdcentralen.

Vad hände?

Jag placerades i kö hos ortopeden utan tid för planerat besök. Hos ortopeden. Som behöver röntgenbilderna för att kunna göra en bedömning av mig. Dessutom med beskedet att det skulle ta minst sex månader.

Tid hos röntgen? Nej det fanns ingen.

Jag fick prata med ny läkare på vårdcentralen som förstod bättre och jag fick en tid för magnetröntgen den 31 oktober. Det är där vi är nu alltså.

För att vara på den säkra sidan ringde jag förra måndagen till röntgen för att dubbelkolla så informationen om smärtlindring och lugnande hade gått fram. Informationen var då att de har lugnande men ordinerar inte smärtstillande utan det får jag ta med min läkare på vårdcentralen. Jag ringde vårdcentralen och pratade med en sköterska som skulle ta detta vidare till min läkare. Han eller någon annan skulle återkomma.

Jag hörde ingenting.

Så i fredags ringde jag igen. Jodå det stod att ”läkare ska ordinera röntgen smärtstillande i form av Ketogan”. Nu i måndags gick även min sjukskrivning ut så jag fick en tid hos min läkare för det. När jag frågade honom om han ordinerat smärtstillande blev han helt frågande. Det hade han inte gjort och tyckte att det var röntgens sak att göra. Han skrev dock en handskriven lapp med information till röntgen att han ordinerade 5mg Ketogan intravenöst eller intramuskulärt.

Väl på röntgen var informationen att de hade inte smärtstillande där och de tog inte hem det speciellt för mig. Jag erbjöds 5mg Stesolid som stolpiller. Jag berättade om att jag inte kände av 10mg i tablettform men det kanske var skillnad på tablett och stolpiller. Nej inte mer än att stolpiller tas upp snabbare.

Så.

Här stod jag alltså och skulle göra en undersökning som jag inte klarade av första gången på grund av klaustrofobi och andra gången på grund av smärta. Jag stod där helt utan smärtstillande och med en lägre dos lugnande än det som inte hjälpte förra gången.

Hur det gick?

Jag vill säga så här. Personalen på röntgen var fantastiska. Läkaren insåg snabbt att det här kommer inte fungera. Han ringde ganska omgående till ortopeden och det kom två läkare. De fixade 5mg Ketogan vilket är det man får ge utan övervakning. Ska man proppa i någon högre dos måste en narkosläkare vara med och ha koll på bland annat andning. Jag kände av Ketoganet en aning men hade behövt högre dos. Och jag hade definitivt behövt högre dos av Stesolidet.

Läkaren på röntgen var helt på det klara med att det här fungerar inte. Det som återstår är sövning på Näl där de har resurserna för den sortens undersökning. Han skulle informera min läkare på vårdcentralen.

Igår när jag ringde till vårdcentralen så visste de ingenting. Jag ringde röntgen och enligt dem stod allt i min digitala journal så hade de bara öppnat den hade de sett. Det hade funnits där sedan i måndags. Det var även postat på brevlådan i tisdags så brevet borde komma fram på onsdagen. Igår alltså. Jag fick en telefontid nästa tisdag med min läkare. Tidigare än så fanns ingen tid.

Förhoppningsvis har han både hunnit läsa röntgenläkarens information och tagit kontakt med Näl för min undersökning. Om det innebär att skicka remiss eller att faktiskt ringa och prata med någon bryr jag mig inte om. Bara något är gjort. Tydligen var det minst två månaders väntetid på den här sortens behandling/ingrepp och då vill jag inte att det ska segas redan från starten.

Ska jag sammanfatta? Nej det kan jag nog inte göra än. Nu ska jag leta reda på chefen för vårdcentralen och uttrycka min åsikt. Om det är hen som ska ha den vet jag inte men jag måste börja någonstans.

Okej det blev inte så kort det här heller. Då kanske ni förstår hur långt det andra inlägget är.

Här ovan står 916 ord. Mestadels negativa ord. Jag vill inte avsluta negativt så för att fira att Metallica snart släpper ny skiva tar jag en kopp kaffe.

Och lyssnar på senaste singeln, Atlas Rise, från kommande plattan.

Metallica: Atlas, Rise! (Live – Bogotá, Colombia – 2016)

 

Idag är det fem år sedan min morfar lämnade oss. Jag vill gärna säga att det inte gått en enda dag utan att jag tänkt honom men det har det ju säkert. Fast det är inte många. Speciellt inte sedan 10 december ifjol när mormor gjorde honom sällskap. Jag kan fortfarande känna den där känslan jag fick när jag såg min mammas namn i displayen på mobilen.

Jag tror att det var på tisdagen samma vecka som morfar gick bort som min mamma ringde mig mitt på dagen. Morfar hade slutat äta och låg bara i sängen. Jag stämplade ut från jobbet och åkte hem. Tror jag. Mitt minne säger att jag åkte hem och sedan kom min mamma och hämtade mig. Vi var tvungna att åka till Göteborg och hämta mormor som låg på Sahlgrenska på grund av en tumör i näsan. Vi ringde inte och förvarnade förrän vi hade parkerat vid sjukhuset. Vi visste ju vad budskapet var så vi valde att inte ringa innan vi kunde vara tillsammans med henne. Vi skulle berätta att hennes man, hennes livskamrat, hade slutat äta. Han hade valt att det var slut nu.

Mormor och morfar vid morfars barndomshem i Brodalen.
Mormor och morfar vid morfars barndomshem i Brodalen.

Morfar kämpade i nästan en vecka. Ingen mat. Nästan ingen dryck mer än det han fick i sig genom stora bomullspinnar som hade doppats i vätska och sedan ströks på munnen och mot tandköttet. Min mamma och min  mormor bodde hos honom de sista dagarna. De turades om att sova på den inte så bekväma soffan. Vi andra tillbringade så mycket tid som vi bara kunde tillsammans med morfar. På söndagen var mormor, mamma, min moster och jag där. Klockan blev sent och jag gjorde mig beredd att åka till Ljungskile och hämta min sambo som skulle avsluta ett arbetspass. Minnesbilden är än idag klar som en stjärnhimmel. Jag klappade morfar över håret och sa hej då. Jag sa inte ”vi ses sen” som jag brukade säga för någonstans kände jag på mig att det skulle inte bli så.

Det är två mil till Ljungskile. Det tar cirka 20 minuter att köra. Kanske 25 minuter. Jag var nästan framme. Då ringde telefonen. Det var min mamma.

”Det har hänt nu Tomas”

……

Orden från min mamma kommer antagligen följa med mig i resten av mitt liv. ”Det har hänt nu Tomas”. Jag kan fortfarande höra henne när jag svarar. Jag kan fortfarande känna känslan. Det hade hänt. Min morfar var borta. Jag hade kanske fem minuter kvar till Helenas arbetsplats och när jag parkerade kom tårarna. Helena körde tillbaka till Uddevalla. Vi åkte inte hem utan till det boende där morfar tillbringat sina sista månader. Mamma mötte oss i entrén och frågade om det gick bra. En rätt svår fråga att svara på i det läget men jag visste ju att jag ville se honom. Min morfar låg där i sängen. Så liten. Så stilla. Jag ville tror att han fått som han velat. Han sa förvisso alltid att han skulle bli 100 men tror att han var rätt nöjd med att få varit med till 90.

Morfar på "landet". En kollinolott där vi tillbringade många timmar tillsammans.
Morfar på ”landet”. En kollinolott där vi tillbringade många timmar tillsammans.

Min morfar. Min hjälte och förebild. Jag känner mig privilegierad som fick ha honom i mitt liv så länge som jag fick. Jag känner mig privilegierad som fick lära känna honom och lära mig så mycket av honom. Alla gånger jag fick vara med på hans arbetsplats. På Volvo. Han var oerhört stolt över sitt arbete. Det hjälper att tänka på allt fina som jag fått vara med om tillsammans med honom och mormor. Alla gånger som jag tog bussen från Göteborg för att tillbringa helgen med mormor och morfar. Alla gånger som jag och morfar åkte till badhuset. Eller när vi var på museet. Det är väldigt speciella minnen och jag är oerhört glad över att ha dem.

Jo. Så är det. Ganska ofta frågar jag min dotter ”vart har du myrorna någonstans?”. I början pekade hon antingen på rumpan eller sa ”ruuuuumpan”. Och skrattade. Numera är hon kreativ och pekar på fötterna om hon springer runt eller på händerna om hon inte kan hålla dem i styr. Jag måste nog inse att det är jag som smittat henne.

Jag kan inte vara still. Jag måste ha någonting att göra. Faktiskt precis hela tiden. Nästan. Visst kommer det stunder när jag bara vill ligga raklång på soffan i ett mörkt och tyst rum. Fast det är inte så ofta. Vad jag tänkte komma till? Jag vet inte men en tanke som slog mig är att det kanske är mitt fel att jag är skrot i ryggen. Jag har inte kunnat vara still. Måste jobba. Inte gå till läkaren. För inte är det något fel på mig.

Det är sådana tankar som snurrar när man är sjukskriven. När man sitter hemma själv. Som tur är har jag min blogg. Och ViaPlay. Tio säsonger Criminal Minds. En säsong Wicked City. Snart sista säsongen av Scandal. Och ett antal filmer. Jag har även kommit halvvägs genom Bruce Springsteens självbiografi. Hittills mycket bra. Lättläst och kul.

Ja just det. Efter att jag haft samma tema på bloggen i några år så bytte jag i våras. Somras? Nu ville jag byta igen. Vi får väl se hur länge det dröjer tills nästa gång.

För några veckor sedan dök The Last Bands senaste video upp. The Hunt. Vill ni ha lite skön trash (eller dödsrock) så push play on tape. Från Göteborg är de minsann också. I november släpper de sitt andra album.

The Last Band – The Hunt

Det är inget roligt att vara sjukskriven. Inte ens nästan. Nog för att jag kunnat fixa till både min egen sida (sandstromevent.se) och (bohusbataljon.se) samt lite annat småtrix för bland annat kusin så går tiden väldigt långsamt. Och någonstans känner jag mig lite skyldig gentemot min arbetsgivare. Jag vet att jag inte kan hjälpa att det blivit så här men ändå. Jag vill ju jobba och göra rätt för mig. Nästa vecka ska jag i alla fall ta mig ner till redaktionen och snacka med chefen. Och dricka kaffe.

Är det någon som blir förvånad om jag säger att jag har fått lite idéer på att gå genom min skivsamling, lyssna på alla skivor och skriva några rader här om dem? Nej tänkte väl det. Först ska jag dock se till att blir frisk i ryggen så att jag kan ta mig ner till pojkrummet.

Vi kan ju börja med att lyssna på senaste singeln som Metallica släppt från kommande album. Moth into flames. Plattan släpps 17(?) november. Kan bli precis hur bra som helst.

…och inte ett ord om hur läget är? Nej jag orkar faktiskt inte. Allt är en soppa och på måndag måste jag ta tag i det på riktigt. Om inte någon annan gör det innan dess men det är väl att hoppas på ett mindre mirakel.

Metallica – Moth into flames

Så har det då hänt. För första gången i mitt liv är jag sjukskriven. Jag har varit det sedan 1 september och helt ärligt så börjar jag bli aningen trött på att ligga hemma i soffan. För det är ungefär det jag gör. Min diagnos? Den är något oklar i nuläget. Vi vet att jag har fantastisk smärta i mitt högerben. Vi vet att det är ischiasnerven som orsakar smärtan. Vad vi inte vet är varför ischiasnerven är förbannad. Det kan vara en del olika saker och för att få reda på det så krävs det magnetröntgen.

Magnetröntgen.

Nästa gång jag gör ett försök att komma in i den där tunneln så blir det tredje gången. Första gången jag var nere på Haga röntgen så insåg jag att mina problem med trånga utrymmen var värre än vad jag vetat tidigare. Min plan var att blunda mig genom hela proceduren och lyssna på medhavd musik. Min plan var att inte ägna en tanke åt att jag låg i ett trångt rör. När sköterskorna puttade in mig i hålet tog först mitt ena knä emot. Okej det är trångt men det gick fortfarande ganska bra. När sen huvudet åkte in i tunneln blev det svart. Svart. På ungefär en sekund kom den där känslan som är så svår att förklara men den är obehaglig. På ren svenska så är den jävligt obehaglig. Det gick helt enkelt inte och när hjältarna till sköterskor drog ut mig ur tunneln låg 184 cm lång och 90 kilo tung Tomas och grät på britsen. Jag var helt käckt och resterande delen av dagen innebar ångestattacker och tårar. Fruktansvärt obehagligt.

Andra gången jag var nere på Haga röntgen och försökte komma in i den där tunneln hade jag fått Stesolid utskrivet. Det ska tydligen göra mig lugn och fin. Tyvärr fick vi aldrig provat om tabletterna hjälpte. Jag försökte men på grund av smärtan kunde jag inte lägga mig raklång på britsen. Då grät jag igen. På grund av smärtan? Kanske lite men mest för att jag blev besviken. Jag ville ju göra magnetröntgen så att jag kan få svar på vad som är fel.

I tisdags tröttnade jag. Och min sambo. Jag ringde till vårdcentralen och fick en tid hos min läkare. Han har under hela den här tiden inte velat träffa mig. Eller som han sagt ”inte behövt träffa mig”. Hade han fått se mig hade nog saker gått lite snabbare. Hoppas jag. När vi var hos honom i tisdag kunde han inget göra. Hans enda råd var att åka till akuten på Näl. Och vänta.

Vänta.

Vänta.

Och vänta.

Jag kom dit klockan 12. Klockan 14 fick jag komma in på ett rum. Pratade med två sköterskor som tog tempen och blodtrycket på mig. Jag hade högt blodtryck. Det kunde bero på smärtan sa hon. Och att jag var en av de mest uppstressade patienterna där. Det sa inte sköterskan utan det var mer min egen analys eftersom jag inte gillar sjukhus. Alls. Man skulle kunna säga att jag är rädd. Hur som helst så passade de mig vidare till ortopeden. För det var dit som min läkare skickat remissen för en vecka sedan. I det väntrummet satt jag till 17:30. Det är ganska många timmar när man är trött, har ont, är ensam och inte ätit mer än två bananer och ett päron på hela dagen. Någonstans under de här timmarna kapitulerade jag för rädslan och messade min mamma.

När jag väl fick komma in och träffa en läkare på ortopeden blev allt väldigt bra. Eller ja. Så bra som det kan bli när man går dubbelvikt på grund av smärta. Han ställde frågor, klämde och tittade på mig. Och han förklarade. Det kom en sköterska som kollade urinen via ultraljud och tog prover. Ja tog prover. Ni vet i armen. Det är här jag vill klappa mig själv lite på axeln. Jag har inte bara klaustrofobi utan är också hysteriskt rädd för sprutor. Men det gick bra. Min mor stod på min vänstra sida och visade bilder på Lova och från deras semester i Spanien. Sköterskan var väldigt duktig och det enda jag märkte av provtagningen var ett litet stick. Det skulle ta en timme att få svar.

Tio minuter efter att den första sköterskan varit inne kom det en till. Den här gången var informationen att det skulle ta två timmar för provresultaten. Inte så positivt men vi fick informationen. Vi frågade om cafeterian var öppen men tyvärr inte. Efter fem minuter kom sköterskan med fyra ostsmörgåsar och två koppar kaffe. Service i världsklass. När sen väl proverna kommit och de visade sig vara bra så var det dags att åka hem. När jag åkte till Näl tidigare på dagen trodde jag att jag skulle få göra en magnetröntgen. En akut sådan. Det var lite så min läkare på vårdcentralen lade fram det. Läkaren på ortopedakuten förklarade att det görs inga akuta utan alla röntgningar med magnetkamera är planerade. Så för min del är det bara att vänta på en tid. Om min mor och jag tolkade läkaren rätt så handlar det om max två veckors väntetid.

Så för att summera. Man kan ha många åsikter om den svenska sjukvården. Om jag får lugna ner mig lite så tror jag att min enda åsikt är att de får för lite pengar. Om nu vårdköerna är så långa så behövs det mer personal och bättre (eller mer) resurser. Förutsatt att det finns sköterskor att tillgå så hade t ex kön till magnetröntgen kunnat kortas om de röntgade fram till klockan 21 på kvällarna och på helger.

Det där är ju bara en del i vården och det finns säkert hundra andra vårdinstanser som behöver pengarna och resurserna bättre. Men börja där då. Det här var bara ett exempel. Min poäng är att det saknas pengar. Så. Vem tar alla stålar? Feta gubbar i kostym som inte har en aning om hur det ser ut på landets akutmottagningar?

Jag har förövrigt fått hem Bruce Springsteens biografi. Bortsett lite fotboll med start 13:30 idag så tänkte jag ägna hela lördagen och halva söndagen åt den. Min bättre hälft jobbar ikväll samt dubbla pass imorgon och med tanke på min fysiska status så är vårt barn hos sina morföräldrar. Vad hade vi gjort utan mor- och farföräldrar?

Och framförallt. Vad hade jag gjort utan min sambo? Denna fantastiska människa som jobbar med att ta hand om äldre personer. Som kommer hem och får ta hand om både sin sambo och sin dotter. Och vårat hus. Bara för att ge ett exempel. När Helena jobbar tidigt så åker hon hemifrån strax efter klockan sex. Det är ungefär samtidigt som jag kliver upp för att ta första omgången med smärtstillande. Då står det färdiga mackor i kylen och en termos med kaffe på bordet. När det sen är dags för lunch behöver jag bara gå ut och öppna kylen, ta den färdiga tallriken och ställa den i microvågsugnen. Och sen äta. För min sambo har stått hela kvällen innan och lagat mat till mig.

Jag har aldrig, och kommer aldrig, förneka att jag kan vara en av världens mest bortskämda personer. Det började (enligt rykten och hörsägen) redan när jag var liten med min mor. Sen har jag varit bortskämd av min mormor och morfar i hela mitt liv. Och nu min sambo. Jag är för evigt tacksam för allt som Helena gör för mig nu när jag inte kan ta hand om mig själv. Jag är för evigt tacksam för att jag fått växa upp med min mamma och min mormor och morfar som skämt bort mig med kärlek under hela min uppväxt.

Jag har fått lära mig att vara bortskämd kan vara så mycket mer än att få allt man pekar på.

Mitt nöje om dagarna nu då? Kaffe är ett nöje. När termosen som min sambo förberett är slut så får jag så vackert hasa mig ut i köket och sätta på en ny panna. TV-serier är ett annat nöje. Jag har sett tio säsonger Criminal Minds och en säsong av Wicked City så nu tar jag tacksamt emot förslag på andra serier. Football manager är ett tredje tidsfördriv. Om en månad släpps nästa spel. Då är jag förhoppningsvis inte sjukskriven.

Röntgningar? Ganska konstigt ord det där.

Tack för att du läst.

På midsommardagen klockan 15:00 är tanken att jag ska påbörja den coolaste spelningen jag någonsin haft. Vill man överdriva en aning kan man hävda att jag ska vara förband till Bruce Springsteen. Det är förvisso ingen osanning men en ganska ordentlig putsning av sanningen.

På riktigt ska jag lira i tältet på utsidan Ullevi innan det öppnar upp för konsert med Bruce Springsteen. Det är alltså där ”alla” kommer vara innan de kliver in på själva arenan för att bevittna bossen. Eller the boss som man tydligen måste säga.

Oavsett förband eller inte så tycker i alla fall jag att det är hur tufft som helst.

Det ballaste är nästan att jag ska göra det på måndag också.

Btw. Vad är egentligen ett mannaminne?

Wikipedia säger så här:

Mannaminne är ett friluftsmuseum i Häggvik i Kramfors kommun, Västernorrlands län, skapat av konstnären Anders Åberg. Museet grundades 1980 och har sedan dess vuxit till att omfatta ett 50-tal byggnader. Bland byggnaderna i friluftsmuseet finns både ditflyttade historiska byggnader och hus som är byggda på plats. Där finns bland annat en ungersk bondgård och en stavkyrka förutom båtar, jordbruksmuseum, bilar, spårvagnar m. m. Sommaren 2008 invigdes ett dragspelsmuseum.

På sommaren finns tillfälliga konstutställningar i kaféet och de olika byggnaderna. Musikkvällar ordnas lite då och då, samt en New Orleansfestival sista helgen i juli.

Det är nog inte riktigt det jag är ute efter.

Bruce Springsteen – My Hometown

Nej men. Jo då så är det.

Jag är här och i allra högsta grad levande.

Tänkte bara säga det.

Och.

Ta hand om er.

Det är en stygg värld där ute.

Vilken dag som helst kanske jag skriver något mer. Om det nya jobbet till exempel. Eller alla kommande projekt. Eller bara om världens bästa lilla tjej som snart fyller 4 år.

4 år?

Avenged Sevenfold – So Far Away

Det var en gång en liten gosse.

Och så vidare.

Jag tänker inte dra någon läskigt lång historia här utan komma till sak med en gång. Varje gång jag stått inför ett problem så har det löst sig. Alltid. Dessutom utan några större bekymmer. Nåväl. Några gropar har man väl trampat i och några skavanker har det blivit men i det stora hela inget att snacka om. Saker har rätt och slätt ramlat rakt i knät på mig. Ska jag vara riktigt ärlig mot mig själv så är det nästan som om jag har haft en egen bosse-fil genom hela livet.

Fram till nu.

Jag ska inte säga att jag kört rakt in i en återvändsgränd utan några möjligheter och/eller vägval. Det vet jag inte ännu och hur det än blir så har man alltid val att göra. Det jag är lite rädd för är att mina 37 år av turgubbe-syndrom har satt spår och format mig till en person som rycker på axlarna och säger ”Äsch det löser sig”. För det kanske det inte gör. Inte den här gången. Inte utan ansträngning i alla fall.

Så svaret på frågan ”Hur länge har man råd att vara naiv?” är nog:

Inte så länge till!

Jag har, på en höft, två tre månader på mig att hitta ett nytt jobb. Det är där skon klämmer. Det är alltså dags att börja fokusera redan nu. Tidigare har jag sprungit rakt på jobben eller så har de letat upp mig. Det är nu jag ska leta upp mitt nästa jobb. En spännande utmaning och jag brukar ju säga att jag gillar just utmaningar så det är väl lite upp till bevis nu då.

Bortsett den lilla detaljen att det är hyfsat bråttom att hitta nytt kneg (ni vet mat på bordet, banken ska ha sina pengar osv…) så finns det en hel del positivt i den här historien. Dock så tar vi det vid annat tillfälle.

Det känns lite surrealistiskt att samtliga lag i trion Hammarby, Oddevold och Liverpool vinner sina matcher i helgen. Ganska kul att det blev 1-0, 2-1 och 3-2.

Killen på bilden har egentligen inget med den här texten att göra.

Savatage – When The Crowds Are Gone

 

21 september 2015 var en stor dag!

37 år ung debuterade jag som hummerfiskare.

Nu har jag naturligtvis varit med på en och annan tur och dragit upp hummertinorna men jag har aldrig tidigare varit med på den så heliga premiären. Jag har svårt att säga något annat än att det var väldigt speciellt. Nu hade vi förvisso tur med vädret men att kliva ut på bryggan halv sju på morgonen och blicka ut över sjön är i sig att likna med en religiös upplevelse. En sån här dag när det är liv och rörelse i nästan varenda sjöbod gör upplevelsen än bättre.

Vi satte 20 tinor igår och idag kom rapporten om att det letat sig in nio stycken humrar. Ganska rediga mått var det också då många av dem vägde över kilot. Min plan var egentligen att fortsätta min mognad hela veckan men en del olyckliga omständigheter gör att jag får nöja mig med sättdagen och fredag. Inte så illa i och för sig då det mest troligt blir hummerkalas på fredag kväll.

Det metades naturligtvis makrill också. Vi räknade inte på öret men jag skulle gissa på drygt två tjog och den här gången slapp jag bli strykpojk då jag med största säkerhet drog hälften. Om inte fler. Jag drog dock nitlotten och fick rensa skörden.

Väl hemma från kneget idag blev det med andra ord stekt makrill med knäckebröd och ett glas mjölk. Det får nog betecknas som en tio i topp-middag ändå.

Till protokollet ska tas att jag har egentligen inte den blekaste aning om hur en religiös upplevelse känns eller gestaltar sig. Jag tycker mest det är ett ganska kul och kraftfullt uttryck.

Har jag nämnt att jag är rätt nöjd över förra veckans nyhet att Nocturnal Rites kommer släppa ny platta?

Jasså, ja men då så.

Nocturnal Rites – Fools Never Die

Ytterligare en föräldraledig dag att lägga till handlingarna. Idag har mini och pappan varit på en alldeles för blåsig lekplats. Man skulle kunna tro att det var pappan som opponerade sig men det var faktiskt lilla fröken som inte ville vara kvar. Istället åkte vi buss och gick på stan en stund. Och åt hamburgare. Sen åkte vi buss igen och plockade fram lego-bitarna när vi kom hem.

Jag gillar verkligen de här dagarna och det är riktigt surt att de snart är slut. För det första gillar jag verkligen att ha de här dagarna tillsammans med min dotter. Och för det andra så gör jag mycket hellre det än alternativet.

Nu har fisen somnat och pappan sitter och funderar på livets viktiga saker. Som till exempel vilka skivor som släpps den här hösten. Några har redan ramlat in. Thundermother, Imperial State Electric och Iron Maiden är exempel på riktigt bra grejer som släppts. Om resten av hösten håller samma klass kan den gå till historien som den bästa skivläppshösten.

Den här hösten också. För vi lever ju i nuet.

Vad väntar vi på då? Jo bland annat Saxon, WASP och Queensrÿche. Och Graveyard. Och The Last Band. Och Deadheads. Och Clutch. Och Five Finger Death Punch. Och Transport League. Och Trivium. Och…

Jag glömmer säkert bort lika många till men det får komma med vägen. Jag har egentligen inte råd med de redan nämnda så det kanske är bra att minnet sviker.

Sen släpper även Helloween, Def Leppard och Grave Digger nytt. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram mot de alstren. Något säger mig att jag borde placera Queensrÿche bland de avvaktande plattorna också. Precis som Operation Mindcrime.

Bandet alltså.

En gång i tiden var Queensrÿche ett av världens i särklass bästa band.

Då lät de så här.

Queensrÿche – Eyes Of A Stranger