Välj en sida

Det är pappas jävla ansvarsområde

För lite drygt en vecka sedan gjorde jag comeback på gymmet. Idag gjordes fjärde passet och (peppar, peppar) det känns som att varje tillfälle där gör att jag mår lite bättre i ryggen. Det har gått åt rätt håll hela tiden men inte så snabbt som jag vill. Med tanke på att jag helst skulle varit helt frisk nu så kommer jag antagligen alltid tycka att det går för långsamt men de nya övningarna jag fick av den nya sjukgymnasten senast har verkligen givit effekt.

Jag måste ju också snudda vid gårdagens bragd på Anfield. Eller bragd? Ja kanske. Med tanke på att vi, enligt expertisen, har tappat hela vår offensiv nu när Coutinho lämnat för Barcelona och vår defensiv liknats vid en större depression än börskraschen 1929 så var det väl ingen som i sin vildaste fantasi kunde tro att vi skulle lyckas rubba tåget Manchester City. Inte ens undertecknad var helt övertygad. Jag tror förvisso alltid att vi ska vinna men ibland måste man vara lite realist också.

Men. För er som är totalt ointresserade av fotboll eller bara missat det så vann alltså Liverpool med 4-3 mot Manchester City igår. Inte bara det att vi vann och gjorde fyra mål. Vi borde i ärlighetens namn vunnit med de där 4-1 som stod med kvarten kvar. Åter igen visar vårt försvar att det inte är i närheten. Som tur är fungerar offensiven och det även flyktade Coutinho. Faktum är att vi tagit mer poäng och gjort fler mål i de matcher där den lille brasilianaren inte varit med.

Och rubriken. Ni vet den där reklamen för ett av alla pensionsbolag. Den där det sitter en liten tjej och inte kunde byta om till gympakläder och svarar just ”mamma säger att det är pappas jävla ansvarsområde” när fröken frågar om hon glömt kläderna. Jag vet inte om jag tycker den är lite gullig för att vi föräldrar måste ju verkligen passa oss för vad vi säger när barnen hör på eller om den är tragisk för att det ligger något mer bakom den där kommentaren.

Eller så ska jag helt enkelt sluta och övertolka allt.

…och jo! Höll på att glömma. I fredags lirade jag på Sticky Fingers igen. För första gången var det en akt som jag lika gärna kunnat hoppa över. Men om vi struntar i det och pratar om Cromonic som avslutade kvällen. Löjligt bra och sångaren kan ha varit något av det bästa jag hört. Ta en lyssning vet ja.

106 dagar

Vecka 39 förra året var veckan som jag ganska länge sett fram emot. Det var då det skulle bli hummerfiske. Hösten 2016 blev ju som bekant inställd på grund av ett svidande diskbråck. Ledighetsansökan var inlämnad sedan långt innan semestern. Jag skulle gissa att jag till och med nämnde det för chefen runt påsk. Det var med andra ord en lätt förväntansfull Tomas åkte till Bovall på söndagen vecka 38. För att spoila nästa stycke så blev det ingen vidare bra vecka.

Söndagen den 24 september var det förberedelse inför måndagens premiär. Hummertinorna skulle agnas och lastas på båten. Jag stod på bryggan och agnade tinorna och lyfte ner dem till pappa i båten. 24 stycken för att vara exakt. Jag borde kanske kunnat fattat själv att med min rygg så var det inte speciellt lämpligt att lyfta ner 24 stycken hummertinor i en båt. Det slog mig hur som helst inte då. Det slog mig inte heller dagen efter när vi stod i båten klockan 06:59 och väntade på det magiska ögonblicket då första tinan skulle i sjön. Syster Sara och jag turades om att sätta. Pappa, som tagit någon form av kaptens roll, navigerade tillsammans med Mats. Det var först på måndag eftermiddag som jag på riktigt började reflektera över smärtan i ryggen. Och benet.

Det kloka hade definitivt varit att stanna hemma på tisdagen men när blir man klok tror ni? Inte vid 39 års ålder i alla fall. Jag var dock såpass vid mina sinnes fulla bruk att jag lät syster Sara sköta dragningen av tinor och själv antog jag någon form av tillförordnad däcksansvarig. Eller något sådant. Vid det här laget hade smärtan stigit till den grad att jag inte kunde stå upp hela tiden. Sittandet i kombination med vågor på mellan en och två meter gjorde att jag för första andra gången under hela mitt liv kände mig aningens sjösjuk. Efter den dagen låg jag kvar hemma under onsdagen och torsdagen. Min förhoppning var att smärtan skulle ge med sig men icke sa nicke. På fredag vecka 39 fick jag skjuts av min mor hem till Uddevalla och soffan som jag känner så väl efter hösten 2016.

Efter den lilla resan har det varit en ganska lång resa tillbaka till normalstadie. Jag är förvisso inte riktigt där ännu men idag, 106 dagar efter senaste besöket, gick jag återigen in genom dörrarna till gymmet. Bara det att sjukgymnasten sa att det var dags att börja gymma igen gjorde att man blev lite muntrare. Att man saknar lite rutiner (som det här med att ta med vattenflaska eller att ha frukost på jobbet) får man väl leva med antar jag.

Imorse när jag kom till jobbet gick jag förbi nyhetsdesken och då satt reportern (ja det är bara en så tidigt på morgonen) och lyssnade på Thåström. En vacker död stad från albumet Det är ni som är dom konstiga, det är jag som e normal. Sjukt bra platta som jag inte lyssnat på på väldigt många år. Det sjuka är att jag höll på att sätta på den förra helgen men av någon anledning gjorde jag inte det. Idag får det nog bli en lyssning när jag kommer hem.

Innan det är dags för Liverpool att ta sig an Everton i FA-cupen. Jobbig avsparkstid bara. 20:55. Vi får väl se om jag lyckas se hela matchen.

En vacker död stad. Passande soundtrack på något sått.

Sluta ljuga?

Ny dag. Ny vecka. Ja till och med nytt år. Vi går in i 2018 året då det enda jag är säker på är att jag kommer fullborda mitt 40:e levnadsår.

Det finns så mycket mer jag jag skulle vilja vara säker på. Som till exempel att jag klarar av att hitta det där superroliga och inspirerande som får mig att vilja somna så fort som möjligt på kvällen för att det ska bli ny dag snabbare. Eller att jag ska bli en bättre rumskamrat så att jag per automatik blir en bättre pappa. Det är mycket jag jag villa kunna bestämma över men det enda som jag kan vara säker på är att jag fyller 40 i år.

Och inte ens det kan jag ju faktiskt vara helt säker på.

För några dagar såg jag en bild på Facebook. Ni vet en sån där ”ta månad och dag du är född för att få reda på…”-bild. Just den här bilden handlade om vilket nyårslöfte man skulle ha för 2018. Mitt blev ”sluta ljuga”. Jag smålog lite för jag kan ju inte ljuga. Jag ljuger med andra ord aldrig så mitt nyårslöfte var liksom redan uppfyllt. Igår kväll (alltså på nyårsafton) när jag gick och la mig tänkte jag på det där igen. Det är ju inte för alla andra jag ska sluta ljuga. Det är för mig själv.

Nu kan man vända och vrida på sånna här fantastiska visdomsord tills de passar sen får man helt enkelt välja själv vad man ska göra med det.

Jag har hur som helst lovat mig tre saker inför kommande år.

  • Jag ska ge mig själv chansen.
  • Jag ska lyssna mer och prata mindre.
  • Jag ska sluta ljuga. För mig själv.

I oktober gav jag mig själv ett litet köpstopp. Det har resulterat i att jag har noll koll på kommande musik. Det känns sådär om jag ska vara ärlig.

Beslutet att tacka ja till att vara tillfällig ordförande i facket känns just nu som ett ofantligt oklokt beslut. Vi har styrelsemöte om någon vecka och då ska vi sätts datum för årsmötet. Ett datum som kommer betyda frihet för Tomas.

Jag tänkte att jag skulle försöka med en sak till under 2018. Att vara mer positiv. Jag vill tro att jag ses som en person som är rätt positiv och försöker se bra saker med det mesta men jag upplever inte mig själv så hela tiden. Därför ska jag tillåta mig själv att gnälla (till exempel här på bloggen) men jag måste alltid börja och sluta med något positivt. Något bra.

Med start nu.

Imorgon är första arbetsdagen för 2018. Ett år som man skulle kunna tro kommer inledas i katastrof men som jag väljer att tro kommer bli en stor möjlighet att göra något bra. Jag tänker hur som helst göra allt för att ge mig själv chansen.

En lätt överdrift

Jag tänkte skriva ”totalt jävla mörker” som rubrik men insåg att det hade kanske varit att överdriva en aning.

Igår fick jag ett mail från one.com där min blogg ligger. Sajten var tillfälligt suspenderad. Jag gick in på deras sida och skicka ett fråga i deras chatsupport och fick som vanligt svar snabbt. Någon hade hackat min sajt och laddat upp malware. På min blogg? För det första kändes det helt sjukt att en blogg som har två inlägg under det här året (nåväl kanske tre) skulle bli hackad. Vad är de ute efter egentligen? Är det trafik och folk som besöker olika sidor så känns ju min blogg som den minst attraktiva.

Och om vi bortser från varför så återstår vad. Vad händer när en sida blivit hackad? Jo för det första så stängs den ned. Sen måste man sitta i några timmar och manuellt radera alla filer som blivit infekterade samt alla filer som de laddat upp. Jag var sådär nöjd igår och önskade faktiskt livet ur alla personer som håller på med sån här skit.

Jag vet. Det är överdrivet men om vi ska vara ärliga. De här figurerna som sysslar med att hacka sajter och förstöra för andra människor. Vad tillför de? I min värld absolut ingenting. De förstör och sitter på andra sidan en dataskärm och skrattar.

Vi kanske inte behöver ha livet av dem men vad sägs om livstids internetförbud?

Jag är hur som helst lätt förbannat och trött. Jag åker dessutom på massa extra utgifter i form av virusskydd och backuptjänster.

Tack för det liksom.

Dan före dan…

Idag är det dagen innan julafton. Och dagen efter jag gick på tio dagar julledighet. I de här två sakerna finns det tre separata händelser som påverkar mig. Jag väljer att fokusera på det positiva. Jag är ledig i tio dagar och imorgon är det julafton.

En av alla fantastiska saker med att bli pappa är att man får uppleva barndomen på nytt. Ett väldigt bra exempel är det som vi precis nu är mitt uppe i. Julen. Missförstå mig rätt när jag säger att man växt i från julen. Det är, och har alltid varit, speciellt med julen. Den mysiga stämningen, den goda maten och hänget med familjen. Den lilla, men ack så viktiga, faktorn förväntning har blivit mindre och mindre med åren. Tills nu när det finns ett barn i huset.

Idag när vi kom upp fastnade 5-åringens blick (f’låt 5,5-åringen) på granen och vad som låg under den. Eller snarare det som inte låg under den. Igår.

– Vaaaa!?! Tomten har varit här i natt pappa!

Hon satte sig vid granen och inspekterade paketen. Alla paket. Dessutom har hon lärt sig läsa så hon konstaterade snabbt att samtliga paket var till henne. Och alla var från mamma och pappa.

Men det är tomten som varit här och lämnat dem.

Jag har saknat förväntningen. Julen har alltid varit mysig, varm och full med kärlek. Nu har jag fått tillbaka förväntan och det höjer känslan ytterligare.

Nu ska vi äta frukost. Antagligen gröt till 5-åringen (f’låt 5,5-åringen) och pepparkaksbröd till mig. Ja det heter vörtbröd men när jag var 5,5 år kallade jag det för pepparkaksbröd. Förväntningarna har kommit tillbaka och så också pepparkaksbrödet.

God jul på er och hoppas att ni också får fira en jul med värme, lycka och förväntningar.

Uppvaknande

I morse vaknade jag av att jag grät. Jag drömde att min ena syster hade en app på telefonen där gamla bilder fick liv och vi tittade på en bild av vår mormor. Det gjorde så ont och i drömmen storgrät jag. Sån där fulgråt när man hulkar sig. När jag vaknade så fanns känslan kvar men ingen gråt. Lova låg bredvid mig och snarkade (om man nu kan kalla det för det) sådär som 5-åringar gör. Liksom snosar mer. Det gjorde mig glad och för en stund glömde jag min dröm.

Vi sov ganska länge så när det väl var dags att gå upp insåg jag att det blivit lite bråttom. På söndagar tränar Lova fotboll och den får vi naturligtvis inte bli sena till. Dessutom är jag tränare för laget så det hade inte sett bra ut alls.

Väl hemma efter träningen blev det korv och pommes och sen bort till grannen för fika med nybaka lussekatter och pepparkakor. Och sen spelade Liverpool mot Everton.

Dagen har liksom gått i ett så när jag väl kom på att det är 10 december idag slog det mig. Idag är det två år sedan mormor lämnade oss och antagligen orsaken till min dröm.

Eller så vill jag bara tro det för att det föll sig så här.

En bra start på året?

2017. Det är samma visa varje år så jag tänker inte lägga så mycket vikt vid det. Ja man måste lära sig skriva en sjua istället för en sexa. Hur svårt kan det vara.

Har det nya året börjat bra då? Med tanke på de kroppsliga förutsättningarna så har det här året alla förutsättningar att bli precis hur bra som helst. Jag står nästan på noll vad gäller både rörlighet och kroppsform. Efter att ha legat stilla i soffan i två månader samlar man på sig lite extra kilon som man väl helst hade sluppit. Men som vanligt är det ingen idé att försöka gnälla bort utan helt enkelt röra på sig.

Och skita i lördagschipsen.

Och bullen till fikat.

Bara att hålla igen den så kallade brödluckan.

Det händer mer roliga saker inledningsvis på året. Två riktigt coola spelningar är bokade. Först ut Corroded på Mortens i mitten av februari. Sen Kee Marcello på samma ställe på skärtorsdagen. Där mellan ska vi köra hårdrockskvällar på GG. Vi får tro att det kommer bli roligt.

Det finns en del andra planer men det är som sagt mest planer just nu. Det kan också bli roligt om man får sjösatt de planerna.

Ny musik då? Ja precis hur mycket som helst. Hade tänkt försöka mig på projektet att skriva lite om musik. Inte mycket utan snarare lite. Och kort. Men ändå skriva något. Så man kommer igång liksom. Vad sägs om att jag snabblistar de nya realeser jag köpte 2016 och skriver tre meningar om varje album? Utan att veta hur många skivor det blir så tror jag det för bli mitt första projekt. Färdigt denna vecka.

Känn ingen press.

Bilden: Det viktigaste som finns. Vid tillfället cirka nio månader.

Man får inte bli uppgiven. Får inte ge upp.

Jag har skrivit ett inlägg om min resa. Det är förvisso en kort resa i sammanhanget och om man jämför med andra men det är min resa. Och jag tycker att den har varit helt bedrövlig. Inlägget är dessutom inte så kort och inte publicerbart. Just nu har det blivit som en form av terapi och minnesanteckning för egen del.

Nu tänkte jag skriva om min senaste erfarenhet av den svenska sjukvården. Huvudattraktionen utspelade sig i måndags men började redan förra veckan. Eller ja. Naturligtvis hänger det ihop med ytterligare tidigare händelser men vi kör från förra veckan.

Med en snabb recap från lite tidigare.

Måndagen den 31 oktober (alltså i måndags) var min tredje magnetröntgen inplanerad. Första gången fick jag panik när de körde in mig i tunneln. Jag visste att jag har problem med trånga utrymmen men det där. Jag kan inte förklara känslan jag fick. Jag bröt bara ihop.

Andra gången jag skulle göra undersökningen med magnetkamera fick jag Stesolid utskrivet. 10mg tabletter. Tyvärr fick vi aldrig provat om de fungerade för smärtan gjorde att jag inte kunde ligga ner. Och man måste verkligen ligga raklång när man ska in i tunneln. Ska jag nämna något om tabletten så kände jag ingenting. Kanske ett litet ”pirr” efter 2-3 timmar men det kan lika gärna varit att jag inte ätit på hela dagen.

Här får ni några citat från sköterskorna direkt efter andra försöket:

”du måste in akut och få ordentlig smärtlindring och lugnande”

”det är inte mänskligt att göra det här med den smärtan”

Så sa de.

Läkaren vid röntgen i Göteborg skickade brev till min läkare på vårdcentralen. Jag pratade med min läkare på vårdcentralen.

Vad hände?

Jag placerades i kö hos ortopeden utan tid för planerat besök. Hos ortopeden. Som behöver röntgenbilderna för att kunna göra en bedömning av mig. Dessutom med beskedet att det skulle ta minst sex månader.

Tid hos röntgen? Nej det fanns ingen.

Jag fick prata med ny läkare på vårdcentralen som förstod bättre och jag fick en tid för magnetröntgen den 31 oktober. Det är där vi är nu alltså.

För att vara på den säkra sidan ringde jag förra måndagen till röntgen för att dubbelkolla så informationen om smärtlindring och lugnande hade gått fram. Informationen var då att de har lugnande men ordinerar inte smärtstillande utan det får jag ta med min läkare på vårdcentralen. Jag ringde vårdcentralen och pratade med en sköterska som skulle ta detta vidare till min läkare. Han eller någon annan skulle återkomma.

Jag hörde ingenting.

Så i fredags ringde jag igen. Jodå det stod att ”läkare ska ordinera röntgen smärtstillande i form av Ketogan”. Nu i måndags gick även min sjukskrivning ut så jag fick en tid hos min läkare för det. När jag frågade honom om han ordinerat smärtstillande blev han helt frågande. Det hade han inte gjort och tyckte att det var röntgens sak att göra. Han skrev dock en handskriven lapp med information till röntgen att han ordinerade 5mg Ketogan intravenöst eller intramuskulärt.

Väl på röntgen var informationen att de hade inte smärtstillande där och de tog inte hem det speciellt för mig. Jag erbjöds 5mg Stesolid som stolpiller. Jag berättade om att jag inte kände av 10mg i tablettform men det kanske var skillnad på tablett och stolpiller. Nej inte mer än att stolpiller tas upp snabbare.

Så.

Här stod jag alltså och skulle göra en undersökning som jag inte klarade av första gången på grund av klaustrofobi och andra gången på grund av smärta. Jag stod där helt utan smärtstillande och med en lägre dos lugnande än det som inte hjälpte förra gången.

Hur det gick?

Jag vill säga så här. Personalen på röntgen var fantastiska. Läkaren insåg snabbt att det här kommer inte fungera. Han ringde ganska omgående till ortopeden och det kom två läkare. De fixade 5mg Ketogan vilket är det man får ge utan övervakning. Ska man proppa i någon högre dos måste en narkosläkare vara med och ha koll på bland annat andning. Jag kände av Ketoganet en aning men hade behövt högre dos. Och jag hade definitivt behövt högre dos av Stesolidet.

Läkaren på röntgen var helt på det klara med att det här fungerar inte. Det som återstår är sövning på Näl där de har resurserna för den sortens undersökning. Han skulle informera min läkare på vårdcentralen.

Igår när jag ringde till vårdcentralen så visste de ingenting. Jag ringde röntgen och enligt dem stod allt i min digitala journal så hade de bara öppnat den hade de sett. Det hade funnits där sedan i måndags. Det var även postat på brevlådan i tisdags så brevet borde komma fram på onsdagen. Igår alltså. Jag fick en telefontid nästa tisdag med min läkare. Tidigare än så fanns ingen tid.

Förhoppningsvis har han både hunnit läsa röntgenläkarens information och tagit kontakt med Näl för min undersökning. Om det innebär att skicka remiss eller att faktiskt ringa och prata med någon bryr jag mig inte om. Bara något är gjort. Tydligen var det minst två månaders väntetid på den här sortens behandling/ingrepp och då vill jag inte att det ska segas redan från starten.

Ska jag sammanfatta? Nej det kan jag nog inte göra än. Nu ska jag leta reda på chefen för vårdcentralen och uttrycka min åsikt. Om det är hen som ska ha den vet jag inte men jag måste börja någonstans.

Okej det blev inte så kort det här heller. Då kanske ni förstår hur långt det andra inlägget är.

Här ovan står 916 ord. Mestadels negativa ord. Jag vill inte avsluta negativt så för att fira att Metallica snart släpper ny skiva tar jag en kopp kaffe.

Och lyssnar på senaste singeln, Atlas Rise, från kommande plattan.

Metallica: Atlas, Rise! (Live – Bogotá, Colombia – 2016)

 

Arvet efter en stor människa

Idag är det fem år sedan min morfar lämnade oss. Jag vill gärna säga att det inte gått en enda dag utan att jag tänkt honom men det har det ju säkert. Fast det är inte många. Speciellt inte sedan 10 december ifjol när mormor gjorde honom sällskap. Jag kan fortfarande känna den där känslan jag fick när jag såg min mammas namn i displayen på mobilen.

Jag tror att det var på tisdagen samma vecka som morfar gick bort som min mamma ringde mig mitt på dagen. Morfar hade slutat äta och låg bara i sängen. Jag stämplade ut från jobbet och åkte hem. Tror jag. Mitt minne säger att jag åkte hem och sedan kom min mamma och hämtade mig. Vi var tvungna att åka till Göteborg och hämta mormor som låg på Sahlgrenska på grund av en tumör i näsan. Vi ringde inte och förvarnade förrän vi hade parkerat vid sjukhuset. Vi visste ju vad budskapet var så vi valde att inte ringa innan vi kunde vara tillsammans med henne. Vi skulle berätta att hennes man, hennes livskamrat, hade slutat äta. Han hade valt att det var slut nu.

Mormor och morfar vid morfars barndomshem i Brodalen.

Mormor och morfar vid morfars barndomshem i Brodalen.

Morfar kämpade i nästan en vecka. Ingen mat. Nästan ingen dryck mer än det han fick i sig genom stora bomullspinnar som hade doppats i vätska och sedan ströks på munnen och mot tandköttet. Min mamma och min  mormor bodde hos honom de sista dagarna. De turades om att sova på den inte så bekväma soffan. Vi andra tillbringade så mycket tid som vi bara kunde tillsammans med morfar. På söndagen var mormor, mamma, min moster och jag där. Klockan blev sent och jag gjorde mig beredd att åka till Ljungskile och hämta min sambo som skulle avsluta ett arbetspass. Minnesbilden är än idag klar som en stjärnhimmel. Jag klappade morfar över håret och sa hej då. Jag sa inte ”vi ses sen” som jag brukade säga för någonstans kände jag på mig att det skulle inte bli så.

Det är två mil till Ljungskile. Det tar cirka 20 minuter att köra. Kanske 25 minuter. Jag var nästan framme. Då ringde telefonen. Det var min mamma.

”Det har hänt nu Tomas”

……

Orden från min mamma kommer antagligen följa med mig i resten av mitt liv. ”Det har hänt nu Tomas”. Jag kan fortfarande höra henne när jag svarar. Jag kan fortfarande känna känslan. Det hade hänt. Min morfar var borta. Jag hade kanske fem minuter kvar till Helenas arbetsplats och när jag parkerade kom tårarna. Helena körde tillbaka till Uddevalla. Vi åkte inte hem utan till det boende där morfar tillbringat sina sista månader. Mamma mötte oss i entrén och frågade om det gick bra. En rätt svår fråga att svara på i det läget men jag visste ju att jag ville se honom. Min morfar låg där i sängen. Så liten. Så stilla. Jag ville tror att han fått som han velat. Han sa förvisso alltid att han skulle bli 100 men tror att han var rätt nöjd med att få varit med till 90.

Morfar på "landet". En kollinolott där vi tillbringade många timmar tillsammans.

Morfar på ”landet”. En kollinolott där vi tillbringade många timmar tillsammans.

Min morfar. Min hjälte och förebild. Jag känner mig privilegierad som fick ha honom i mitt liv så länge som jag fick. Jag känner mig privilegierad som fick lära känna honom och lära mig så mycket av honom. Alla gånger jag fick vara med på hans arbetsplats. På Volvo. Han var oerhört stolt över sitt arbete. Det hjälper att tänka på allt fina som jag fått vara med om tillsammans med honom och mormor. Alla gånger som jag tog bussen från Göteborg för att tillbringa helgen med mormor och morfar. Alla gånger som jag och morfar åkte till badhuset. Eller när vi var på museet. Det är väldigt speciella minnen och jag är oerhört glad över att ha dem.

Tomas är rastlös 2.0

Jo. Så är det. Ganska ofta frågar jag min dotter ”vart har du myrorna någonstans?”. I början pekade hon antingen på rumpan eller sa ”ruuuuumpan”. Och skrattade. Numera är hon kreativ och pekar på fötterna om hon springer runt eller på händerna om hon inte kan hålla dem i styr. Jag måste nog inse att det är jag som smittat henne.

Jag kan inte vara still. Jag måste ha någonting att göra. Faktiskt precis hela tiden. Nästan. Visst kommer det stunder när jag bara vill ligga raklång på soffan i ett mörkt och tyst rum. Fast det är inte så ofta. Vad jag tänkte komma till? Jag vet inte men en tanke som slog mig är att det kanske är mitt fel att jag är skrot i ryggen. Jag har inte kunnat vara still. Måste jobba. Inte gå till läkaren. För inte är det något fel på mig.

Det är sådana tankar som snurrar när man är sjukskriven. När man sitter hemma själv. Som tur är har jag min blogg. Och ViaPlay. Tio säsonger Criminal Minds. En säsong Wicked City. Snart sista säsongen av Scandal. Och ett antal filmer. Jag har även kommit halvvägs genom Bruce Springsteens självbiografi. Hittills mycket bra. Lättläst och kul.

Ja just det. Efter att jag haft samma tema på bloggen i några år så bytte jag i våras. Somras? Nu ville jag byta igen. Vi får väl se hur länge det dröjer tills nästa gång.

För några veckor sedan dök The Last Bands senaste video upp. The Hunt. Vill ni ha lite skön trash (eller dödsrock) så push play on tape. Från Göteborg är de minsann också. I november släpper de sitt andra album.

The Last Band – The Hunt